Rövare
Skriv en recension av föreställningen där du tar ställning till följande frågetecken:
Form: Spelstid, Scenografi, Roll?, Ljussättning Samt ev. Ljud/musik inslag.
Roll?: Välj ett par av de viktigastew rollfigurerna och hur resp. skådespelare tacklar(?) dessa.
Tema: Vad är pjäsens tema?
Hur förmedlar ensamblen detta i uppsättningen?
Musik: Vad vill musiken berätta?
Relevans: Reflektera övewr uppsättningens relevans idag, Sverige.
Tänk på att detta ska läsas av någon som inte sätt föreställningen.
Ett drömspel
Det är synd om...
När jag fick höra om den lilla "uppgiften" att skriva om någon/något/vad som som det är synd om tänkte jag direkt på Lars Winnerbäcks låt Stackars. Den går alltid rakt in i hjärtat på mig, som så många andra av hans texter och låtar, och jag ville nämna den lite för den är väldigt fin om vem det är synd om. Man förstår kanske bättre om man hört den hehe.
Jag tycker synd om många, att tycka synd kan få en dålig klang för folk tar det så nedlåtande (jag inkluderad, klarar inte av medömkan men det är väl sånt man får jobba på hos sig själv osv haha) vilket det aldrig är om det är genuint. De som kommer till tanken är faktiskt människor som inte har distans till saker och ting. Det är klart att det på stora och fysiska plan är synd om människor som plågas i svält, krig och såna saker men just nu tänkte jag inte på det - det är också så himla svårt att ta till sig när det känns så långt borta. Jag tycker synd om människor som inte har distans till saker, sig själva, händelser, sin omgivning. De som bara ser sig själva och vägen de går på från sin synvinkel. Det blir ett så annorlunda liv från om man tar in och lyssnar för man lär sig så mycket av bara det. Det är synd på avsaknad av distansering för man får en sån ensidig tillvaro då.
Med distansering menar jag inte att ta avstånd från saker och ting på något känslomässigt sätt utan bara att kunna ta ett steg tillbaka och se tillvaron från något annat sätt in sitt egna. Och då hamnar man, i total motsats till en emotionell distansering, så mycket närmare allt. Man ser allt så mycket mer på riktigt och så många fler nyanser. Man kan förstå saker på flera olika sätt, för man har andra infallsvinklar än sin egen att kika in genom.
Jag tror att om det är något som är fel eller känns fel så är det svårt att förstå vad det är om man hela tiden trampar i samma bana, man måste liksom se den större bilden för att se vad som är fel och förhoppningsvis förändra det. Därför är det synd om dem som inte har det med sig så mycket, då är det så mycket svårare att förstå och således svårare att "fixa".
Ibland blir jag lite rädd när det verkar som att människor helt saknar den egenskapen men sen tycker jag att så kan det ju omöjligt vara, den lär ju finnas där inne någonstans. Man behöver bara hitta den, se den.
Det blev en ganska lång utläggning men det är så svårt att komma fram till det man vill med sig själv som enda motpart (ibland rå, beror lite på vilket humör man är på hehe ibland kan jag prata med mig själv i hundra år och vara helt klar i allt).
Den handlar väl lite om människor som missar livet för att de inte ser längre än sig själva, lite om människor som inte kan ta eller vågar ta åt sig någon förutom sig själva och på så sätt missar så mycket, och behöver bära på allt helt själva. Människor som inte kämpar och andra som glömmer sina principer och sig själva för de rycks med i något annat. Stackars dig och stackars mig.
Jag drömmer om...
När jag fick höra om den lilla "uppgiften" att skriva om någon/något/vad som som det är synd om tänkte jag direkt på Lars Winnerbäcks låt Stackars. Den går alltid rakt in i hjärtat på mig, som så många andra av hans texter och låtar, och jag ville nämna den lite för den är väldigt fin om vem det är synd om. Man förstår kanske bättre om man hört den hehe.
Jag tycker synd om många, att tycka synd kan få en dålig klang för folk tar det så nedlåtande (jag inkluderad, klarar inte av medömkan men det är väl sånt man får jobba på hos sig själv osv haha) vilket det aldrig är om det är genuint. De som kommer till tanken är faktiskt människor som inte har distans till saker och ting. Det är klart att det på stora och fysiska plan är synd om människor som plågas i svält, krig och såna saker men just nu tänkte jag inte på det - det är också så himla svårt att ta till sig när det känns så långt borta. Jag tycker synd om människor som inte har distans till saker, sig själva, händelser, sin omgivning. De som bara ser sig själva och vägen de går på från sin synvinkel. Det blir ett så annorlunda liv från om man tar in och lyssnar för man lär sig så mycket av bara det. Det är synd på avsaknad av distansering för man får en sån ensidig tillvaro då.
Med distansering menar jag inte att ta avstånd från saker och ting på något känslomässigt sätt utan bara att kunna ta ett steg tillbaka och se tillvaron från något annat sätt in sitt egna. Och då hamnar man, i total motsats till en emotionell distansering, så mycket närmare allt. Man ser allt så mycket mer på riktigt och så många fler nyanser. Man kan förstå saker på flera olika sätt, för man har andra infallsvinklar än sin egen att kika in genom.
Jag tror att om det är något som är fel eller känns fel så är det svårt att förstå vad det är om man hela tiden trampar i samma bana, man måste liksom se den större bilden för att se vad som är fel och förhoppningsvis förändra det. Därför är det synd om dem som inte har det med sig så mycket, då är det så mycket svårare att förstå och således svårare att "fixa".
Ibland blir jag lite rädd när det verkar som att människor helt saknar den egenskapen men sen tycker jag att så kan det ju omöjligt vara, den lär ju finnas där inne någonstans. Man behöver bara hitta den, se den.
Det blev en ganska lång utläggning men det är så svårt att komma fram till det man vill med sig själv som enda motpart (ibland rå, beror lite på vilket humör man är på hehe ibland kan jag prata med mig själv i hundra år och vara helt klar i allt).
Den handlar väl lite om människor som missar livet för att de inte ser längre än sig själva, lite om människor som inte kan ta eller vågar ta åt sig någon förutom sig själva och på så sätt missar så mycket, och behöver bära på allt helt själva. Människor som inte kämpar och andra som glömmer sina principer och sig själva för de rycks med i något annat. Stackars dig och stackars mig.
Jag drömmer om...
