stadsvandringar

Edit står och pratar till människorna som har ansvar för att hon sitter på ett jävla jävligt mentalsjukhus. De är idiotiska jälva jävlar och nu ska hon outa dem som de idioter de är. De har suttit henne här helt grundlöst, alla andra är ju också fucking sjuka om hon är det. Alla som tror på jävla gudar som ska bota dina jävla plågor. Och visst. Ibland blir hon svag. Ibland bryts hon ned hos psykoterapeuten. Men det är inget hon skyler med, det är så och det kan de få veta - mycket väl. För det gör henne inte sjuk, det gör bara att hon har en mekanism för att hantera vad de gör mot henne. För att visa när hon pratar som SIG SJÄLV och när hon pratar som Sitt Svagare Jag I Psykoterapeutsammanhang så växlar hon mellan två platser på golvet. Även att hon riktar sig mot en människa som ej finns när hon är SITT SVAGA JAG och mot mentalsjukhusdirektörerna när hon är SITT SANNA JAG.

(EDITS SANNA JAG)
   Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getingstick – varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?
   Och hon vänder sig till den unge psykoterapeuten med sitt lilla anteckningsblock och sin trubbiga, gula penna: (Edits Svaga Jag) du har kommit för att göra mig frisk och arbetsför, säger du. Det är alldeles onödigt. Stoppa du ner din lilla anteckningsbok och gå någonstans där du behövs. Jag vet att existenser bara kan uppstå på s.k. naturlig väg. Men, (riktat från Sanna Edit också för detta är sant skitsnack, hör ni det jävla mentalsjukhusdirektörer! så här kan hon ev. stå mellan de två editsarnas "platser" på golvet eller bara växla med kroppen och blicken mer) i praktiken är det ju alltid dig själv du är havande med och dig själv du föder fram. Eller hur?

SITT SANNA JAG (och varför fortsätter hon berätta om den jävla psykoterapeuten här? Alltså antagligen så vill hon bara rättfärdiga sitt *galna* beteende som hon haft tidigare som en ANNAN del av henne. Den delen tillhör inte hennes riktiga jag. Hon är inte galen, var hon galen skulle hon inte ens veta om att den biten fanns. Men hon vet om sin galna bit och tar avstånd från den, den är bara en biprodukt av hospitaliseringen.) Här växlar hon mellan sitt sanna jag och sitt galna jag beroende på om hon gestaltar eller berättar.
   Men den unge terapeuten med sin trubbiga gula penna tycks ha tagit henne på orden. Han går mot dörren. /
   -Nej,/ utropar HON (hon, inte JAG, hon)./ Gå inte redan! Häll åtminstone upp lite tevatten först. Själv kan jag inte. Jag skakar så. Se! / Ja, plötsligt känner hon sig gammal.(usch) Hopsjunken och grå vaggar hon från sida till sida och darrar med händerna sträckta mot honom. /Se! Känn! Klibbigt, va? Sån var jag inte förr. Hela jag badar i svett. Jag rinner bort, gör jag inte?

Här kommer en vändpunkt. Hon sympatiserar med sitt svaga jag och skäller på de jävla direktörerna för vad de har gjort mot hennes riktiga jag. Hur kan de göra så mot en mänska? HUR KAN NI GÖRA SÅ MOT EN MÄNSKA? Är ni helt dumma i huvudet eller jävla idioter? BARA SPLITTA UPP henne i två personer. HÖHÖ nu tar vi och rakar av henne tinningarna JA VAD BRA och ge henne chocker JA HI HI SÅ hon inte kommer ihåg ett jävla dugg *jazzhands* tadaaaa wihoooo.
Hur kan dom höra så här med en mänska? Bara langa opp henne som ett jävla paket med rumpan bar, raka av tinningarna, smörja henne med vaselin och ge henne chocker så hon hoppar och skakar och inte kommer ihåg ett jävla dugg. Och den här paltan (Sliter i klänningen), bara den räcker för att ta död på den självkänslan dom (NI, visar tydligt att hon menar NI med händerna ev) har lovat en.

Nu blir hon sitt Svaga Jag och nu börjar det bli lite känsligt och hon vill egentligen inte gå in i den rollen igen men hon måste fullfölja det hon måste visa dom vad de gör mot människor vad de gör mot henne vad de förminskat henne till en kravlande jävla pöl till kvinna det är INTE vad hon är det är inte vad hon är.
Gå inte snälla du. (han går inte, förvånansvärt nog. Hon är så pass uppgiven i sin vädjan att han antagligen ej har hjärta att stänga dörren NU) Säg något rart till mig. (hon vill inte fortsätta men hon måste visa)
   Du uppvaktar mig inte längre. Synd (Paus) Tala om varför du inte uppvaktar mig längre. (Paus) Finns inte en lite kärleksrest kvar som gråter av saknar åtminstone? Hm? (Musiken tystnar i hennes minne och hon väcks lite av det). (nu har hon gått ned så mycket i sitt svaga jag att det tagit över henne. Hon ser att direktörerna mest tycker synd om henne som man ser på en sinnessjuk människa och övergivenheten tar över. Elden håller på att slockna, glöder lite fortfarande kanske, de kommer aldrig släppa ut henne) Nu.. (blir sitt starka jag. är förvirrad och i en som liten limbovärld när hon fortfarande kan snegla på den Icke Existerande Människan trots att hon e sitt Starka Jag) Nu! Nu tog musiken slut, MEN(!) (Men glöm inte att vi är olika personer. Jag är inte hon. Jag är inte den svaga. Låt inte era hjärnor lura er. Låt er inte luras att vi är samma. Hallå! Jag är inte hon! Jag är jag! Jag är en stark smart bildad kvinna. En tänkande varelse! Hallå! Förstår ni! Visar även med kroppen att hon som står HÄR är inte samma som hon som står HÄR, som JAg, VI ÄR OLIKA SAKER) låt inte det .. (ser att de fortf inte fattar ett skit. Ger upp. Ger efter. Låter sig själv falla in i sin galenskap och sjukdom. Går in i sitt minne med psykoterapeuten. Och ser honom lämna henne. Som han alltid gör. Som han alltid gjort. Som en frisk människa lämnar en galen människa.) / Nu tog musiken slut men låt inte det hindra oss. Det sjunger ju i våra vener och artärer, eller hur, älskling? (andas bara in sin övergivenhet sin värdelöshet sin verklighet)