stadsvandringar

   Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
   Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getingstick – varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?
   Och hon vänder sig till den unge psykoterapeuten med sitt lilla anteckningsblock och sin trubbiga, gula penna: du har kommit för att göra mig frisk och arbetsför, säger du. Det är alldeles onödigt. Stoppa du ner din lilla anteckningsbok och gå någonstans där du behövs. Jag vet att existenser bara kan uppstå på s.k. naturlig väg. Jag är ju en bildad kvinna med akademiska betyg, som vet att kvinnans ägg befruktas av en spermie och utvecklas i moderlivet under nio månader, vartefter det framfödes som mänsklig varelse under outhärdlig smärta. Men kan inte existenser uppstå på mindre brutalt sätt? Kan inte befruktning, havandeskap, nedkomst, mänskans uppväxt, och smärtsamma liv, borttynande och död, upplevas fullt naturtroget genom massmedia? Ett bra teveföredrag om spädbarnsvård t.ex., är inte det minst lika realistiskt och ansträngande för ryggen på teve som på bebe? Jo. I praktiken är det ju alltid dig själv du är havande med och dig själv du föder fram.

Vid tidens slut vi icke stå

än är det levnad kvar.

Mot nya morgnar skall du gå

du som vid slutet var.

   (Böjer sig mot den tomma stolen) Eller hur?
   (Ser upp, backar förskräckt)
   Men den unge terapeuten med sin trubbiga gula penna tycks ha tagit henne på orden. Han går mot dörren.
   -Nej, utropar hon. Gå inte redan! Häll åtminstone upp lite tevatten först. Själv kan jag inte. Jag skakar så. Se! Ja, plötsligt känner hon sig gammal. Hopsjunken och grå vaggar hon från sida till sida och darrar med händerna sträckta mot honom. Se! Känn! Klibbigt, va? Sån var jag inte förr. Hela jag badar i svett. Jag rinner bort, gör jag inte? Och vilken färg jag fått. Det är den här förbannade medicinens fel. Se. Jag har visst bytt ras också. Jag ser ut som om jag kommer från Filippinerna, jag som är från Enköping. Hur kan dom höra så här med en mänska? Bara langa opp henne som ett jävla paket med rumpan bar, raka av tinningarna, smörja henne med vaselin och ge henne chocker så hon hoppar och skakar och inte kommer ihåg ett jävla dugg. Och den här paltan (Sliter i klänningen), bara den räcker för att ta död på den självkänslan dom har lovat en. Gå inte snälla du. Säg något rart till mig.
   (Trycker på bandspelaren, musik) Dansa med mig, är du snäll. Bara några steg. Vi har ännu några minuter tillgodo och jag kan fortfarande röra mig med visst behag. Se!
   (Rör sig runt) Dansa med mig. Håll mig i dina armar.
   (Hon dansar sakta, länge, ser sen upp på ”honom”)
   Du uppvaktar mig inte längre. Synd (Paus) Tala om varför du inte uppvaktar mig längre. (Paus) För att det är slut? Alldeles slut? Finns inte kvar en enda lite skrymsla i minnenas brunn, som man säger, med en lite gnagande tagg? Hm? Finns inte en lite kärleksrest kvar som gråter av saknar åtminstone? Hm? (Musiken tystnar). Nu tog musiken slut, men låt inte det hindra oss. Det sjunger ju i våra vener och artärer, eller hur, älskling?

Jag vet inte om jag har en tickande bomb inom mig. Det är därför som jag inte vill slösa bort min tid, mitt liv på slaveri. Jag är för otålig. Jag måste vara i rörelse hela tiden, hinna träffa så många människor som möjligt och rusa från den ena platsen till den andra, se tre filmer varje kväll, se en flod av ansikten och läsa alla böcker som jag inte kan läsa sen, prata om vad jag har sett, överlämna mig till andra, hänge mig och glömma i samma sekund och skriva om natten, jag skriver helst om natten, nej, jag skriver inte, jag avgjuter det jag såg bortom, sova några timmar och sen gå och träna och sen till kaféerna – för annars blir jag en grav. Jag tänker bara på döden, när jag skriver om den. Den har inget namn. Du är den enda jag kan prata med medan jag är stilla. För du är så snabb du med. Jag tror jag åker till Amsterdam. Jag har vänner där. Det är mycket enklare där, sättet att umgås. Du kan prata med vem som helst. Så fort jag blir trött eller börjar hosta tänker jag: Är det slut nu?

Det kan ju inte vara så –
Det kan ju inte vara så att jag har gift mig med fel person.
Det kan ju inte vara så att allting kraschar nu. Och att det är mitt fel. Jag har träffat en ny. Precis så är det. Av en slump. Jag bara träffade hen. Vi repeterade i kören. Hen var ny –
Hen såg bra ut, var kul. En gång, efter repetitionen, så var det hen som bjöd på drinkarna, senare. Hen dansade bra. Dansade otroligt bra.
Det var aldrig så att jag tänkte lämna min tjej/kille för det, aldrig.
Det var bara så att det blev starkare hela tiden. För stort.
Plötsligt tyckte jag att det med den nya var mycket större än nånting som jag nånsin hade upplevt. Allt annat bleknade. Och – och nu – jag – Jag är förälskad.

Och till slut: ett hemligt veckoslut i Venedig, jag ljög.

Jag sa att jag åkte med min bästa vän, med Eva, som jag känner ända från grundskolan. Eva backade upp alltihop. Hon ljög för min skull. Hon sa att det var så härligt i Venedig. Det var verkligen härligt. Riktigt härligt.

Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?