Fröken Julie
Om jag älskat min far? Jo, gränslöst, men jag har visst hatat honom också! Jag måtte ha gjort det, utan att jag märkt det! Men det är han som uppfostrat mig till förakt för mitt eget kön, till halvkvinna och halvman! Vems är skulden till vad som skett? Min fars, min mors, mitt eget! Mitt eget? Jag har ju intet eget? Jag har inte en tanke som jag inte fått av min far, inte en passion som jag inte fått av min mor, och det sista - det där om att alla mänskor äro lika - det fick jag av honom, min trolovade - som jag därför kallar usling! Hur kan det vara mitt eget fel? Skjuta skulden på Jesus, som Kristin gjorde -nej, det är jag för stolt till och för klok - tack vare min fars lärdomar - och att en rik inte kan komma in i himmeln, det är lögn, och Kristin som har pengar på Sparbanken kommer åtminstone inte dit! Vems är felet? - Vad rör det oss vems felet är; det är ändå jag som får bära skulden! bära följderna!
Åh, jag är så trött; jag förmår ingenting, förmår inte ångra mig, inte fly, inte stanna, inte leva - inte dö! Hjälp mig nu! Befall mig, och jag ska lyda som en hund! Gör mig den sista tjänsten, rädda min ära, rädda hans namn! Ni vet vad jag skulle vilja, men inte vill, vill det, ni, och befall mig utföra det!
