stadsvandringar

   Igår blev jag lite kär i en man. Han såg lite ut som Domhnall, G-Karl och alla mina andra kärlekar som faller in under kategorin av.. Typen. Han var fin och frågade om jag skulle gå, han sjöng Håkan och Bob Hund med mig och satte sig vid mig på spårvagnen. Allt var en illusion för tjejen som misslyckat stötte på honom under kvällen, det var inte en tjej som misslyckat stötte på honom - det var hans flickvän. Ja, allt är oklart. Mycket oklart.

   Nu har jag tittat på About Time och ca gråtit skiten ur mig. Diverse anledningar provocerade fram det. Mycket grejs, och nu tänker jag att jag borde se den varje morgon för att känna hela dagen att CARPA och UPPLEVA och NJUTA. Som i filmen. Som att det är andra gången man upplever dagen, inte nödvändigtvis sista dagen man upplever. Allt behöver inte vara så himla komplicerat (fast det är ju typ det men aja det löser vi ut). Godnatt. Livet är bra och jag har världens finaste människor utspridda över landet och i min stad. Det gör mig glad, för de är fantastiska och gör mitt hjärta lyckligt. Hejdå, nu. Och varsågoda för ett otroligt orörigt collage av ungefär alla mina GIF:s :) <3

 

 

   Blir klaustofobisk av att denna blogg är känd för vissa människor och blir klaustrofobisk av att låsa den. Låser den igen nu??? Åh min fightingspirit blir så dödad krossad mördad lemlästad avrättad pulvriserad tillintetgjord obefintlig när jag ser folk som tankelöst försvarar patriarkala yttringar och sedan vägrar se vad problematiken är. Trots att mer än en försöker ta fram problematiken pedagogiskt. Tyckte inte ens mitt mail till den ledsna mannen som klagade över att den existerade Internationella mansdagen inte existerade var roligt längre. :( LEDSEN SMILEY! Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu. Skitsamma. Kan inte släppa taget ba sådär. Kan faktiskt inte. Kan inte krossa alla murar, utan liksom sträcker ut mig mer och mer så min lilla bubbla tänjs ut.. och det är så jag kommer över murar. Det går inte fort och hårt, det tar tid och jag tar tid med det. Vad gör vi nu? Varför sa du ingenting, varför lät du mig gå vilse? Nu borde jag sova om jag ska komma upp tidigt imorgon men jag vill inte för jag är ledsen och arg och vill läsa teatertexter men är för ledsen så jag gör inte det. Ska göra det nu i alla fall. Hejdå. JUSTE EDIT: Saknar mitt språk hatar mitt språk nu var lite förälskad i mitt språk förut och allt är borta nu och det gör mig ledsen för något som annars gör mig GLAD när jag är ledsen är icke skiljetecken det är när mina ord faller rätt så där som de ska falla som de är meningen att ligga ihop liksom perfekt tillsammans men det går inte längre det blir bara skit och det är ett stort element av sorg i livet som är mitt pga det brukade vara ett stort element av glädje när jag skrev mina bokanalyser på Harukami och Fry och diverse.

   han var totalt jättetöntig idag och fjantade sig efter att jag kört en asfin titanic-överexalterad dans med en annan man. han gjorde en sån här, exakt så som jag hade gjort, "jahaja ja men jag kan också kladda, jag". trots att jag inte kladdade. trots att jag var den som blev uppdragen till dans. det visste ju inte han. hade inte gjort någon skillnad, både han och jag hade ändå blivit småsint och sura av det hela.
nu låter det ju nästan som att jag klumpar ihop oss med flit, "åh vi har så mycket gemensamt", nej. nej. vi är verkligen så lika. och det dödar mig.

 

Älskar ändå detta pga SnyggKarl-tider <3 Samt att det var Micke som drog upp mig att dansa och han är en sån där fin!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Samt att jag minns denna kväll (eller denna DEL av kvällen) så klart när Micke drog upp mig och vi dansade så låtsaspassionerat och kul, och sen hur jag ser Snyggis göra detsamma med en asbra brud (som jag nu ca älskar pga asbra men då inte alls kände) precis efteråt. Dog. Av bekräftelse och komik i situationen?!

Det blev typ mest en timmes Domhnall Gleeson men HA ja <3

 

   Varför är Håkan Hellström det bästa som har hänt världen?

  

   Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont. Fortsätt.

 

   Såg The Great Gatsby igår. Den rörde väl runt i mig så som filmer kan göra ibland, exempel Anna Karenina. Den var liksom fantastisk som ett slag i ansiktet samtidigt som allt smög sig på, allt det fantastiska. Leo var precis lika underbar som han alltid är, alltså har svårt att greppa men har väl gått runt och drömt om scenarion som skulle ske om jag träffade honom de senaste 24 timmarna. Såg nu att det var en Scott Fitzgerald-bok som den var baserad på. Såklart. Alltså filmen var väl så som den var av många olika anledningar.

   Leo var perfekt, Carey också (hon är väl typ en dröm), Tobey var inte alls så hemskt jobbig som han brukar vara. Miljöerna. K L Ä D E R N A. 20-talet. Hur den var filmad. Hur den var oförutsägbar och hur de olika figurerna var människor. Jag tycker alltid om när det är en figur i filmen som är författare för då har de alltid någon stund i filmen när de ska skina med sina talanger och det är ju kul.

   Som när man läser en bok skriven i dagboksform och huvudpersonen är en författare så texten liksom inte går förlorad ändå. Typ Stephen Fry. Eh he he he. Skitsamma nu började jag titta på en massa saker från The Great Gatsby och gick bort mig. Tillbaka till filmen. Jag ville liksom inte gå därifrån, inte göra något annat utan bara ha kvar filmen. Jag måste läsa boken.

   HAHAhaha idag pratade vi med skådisarna från teatern. HAhahaha starstrucknessen som infann sig då alltså. Förutom the one and only babe, honom vågade jag inte säga något mer bara titta på och förundras över skäggstubb (<3<3<3<3<33<3<3<33<3<3<3<33<3<3<3). Josefin vågade prata med hen men hon visste inte vem hon faktiskt pratade med förens efteråt så........ :/ VILKA BABES ALLTSÅ

   Jensan är tydligen kändis lr något, var med på schulman show (vad är det ingen aning verkar :/ men aja alla älskar hans (schulman) och sigges podcast men alltså rent spontant - grundat på sigges skägg typ - verkar iaf sigge ganska nice. Han (jens, alltså sammanhanget i mina meningar ORKAR INTE skönt att svenskakursen är slut SKOJA om den fortfarande var igång kanske inte min svenska skulle bli så här ens under de tröttaste av omständigheter (men tydligen kan man göra knäppa saker på trötthetsfyllan :////// ok)) var iaf min bästa moondance way prior. Okej inte min. Men iaf way prior. Och man får väl drömma lite. Om såna där långa personer som har bra stubb och är fantastiskt bäst på scen (NÄHMEN VAR DETTA EN BESKRIVNING AV JENS SOM ÄVEN SYFTADE PÅ THE ONE AND ONLY BABE JAAA JAAA NÄHMEN JESSICA VARFÖR ÄLSKAR DU ALLA FÖR??? För det är kul och bra och världen behöver fan mer kärlek än nuläget *Fredrik Reinfeldt med kort kjol*-

 

 

   Sånt här Håkan Hellström – Så Länge Du Är Med Mig. Alltså HEJ blogg-gosen. Länge sedan jag skrev. Har inte haft tid. Att tänka eller så. Är trött och däckar med allt just nu men ville väl skriva några rader ändå. Har en fin-dag. Har en flirt-dag. Har en ensam-dag, saknar-dag, älskar-dag. FÖRKLARA DIG JESSICA sluta vara så mystisk och hipster ingen orkar ändåså med sånt. Jag har en ytligt fin dag när jag känner mig fin, råkade flirta och kom på "jaha juste! det är såhäääär man flirtar!!", kände mig ensam (därav oavsiktlig flirtning) pga anledningar, saknade att ha någon att pussa på och tänkte lite på Bertil eftersom det nyss var April, älskade mina pearls med hela mitt hjärta som alltid varje dag hela tiden.

   Hade typ glömt Håkan Hellström – Shelley, ja inte egentligen, bara så att när jag ser den tänker jag "den är sönderlyssnad" och så lyssnar jag och så är den inte alls sönderlyssnad utan lika gosig som vanligt. ALLTSÅ HALLÅ förut hade jag en alter-ego blogg (alltså på riktigt ungefär så jag tyckte det var roligt så jag ba VI KÖR ah vet inte men den var ganska rolig) och då skrev jag om Shelley. (Men först en omotiverad GIF eftersom MR DARCY ALLTID ÄR MOTIVERAD FÖR FA AN BÄSTA GIFEN PÅ MIN DATOR helt allvarligt dock).

 

 

 

"Var ute med hunden och lyssnade på shelley och kände igen mig ovanligt mycket på grund utav min nyfunna pojkdepression och dum-tjej-insikt. "Ser hela stan sjunka, som titanic med alla ljusen tända". Eäj. Där kunde jag inte längre känna igen mig. Staden min sjunker inte. Tyvärr, tänkte jag då, om den hade gjort det kanske jag känt mig bättre själv. Då hade jag liksom känt mig som rose som klarar sig undan, om än med lite kyla och så vidare.

   Hahhahah människor skrämmer mig (förlåt)(typ sådana som är med i SDU och kallar mig LILLA GUMMAN) och vissa människor förstår jag inte, men det är okej för jag förstår mig själv ganska bra. Jag tror det? Som jag förstått det krisar man hela sin tonårstid, done, men när den är slut - slutar man krisa då? Eller? För ibland känns det som att livet börjar få en stabil grund och jag är påväg ifrån det här med att ALDRIG VETA VEM MAN ÄR EUUH och sen tänker jag "men livet har alltid sina glada ögonblick snart kommer mattan försvinna från under mina fötter igen och jag kommer stå ensam kall rädd tom och vänta på bättre tider och de där bättre tiderna kommer komma och jag kommer bli tillsammans varm trygg fylld av kärlek. Men sedan börjar cirkeln om igen och jag blir övergiven sen hittad sen glad sen ledsen och så kommer det gå så tills jag dör i ett kretslopp". Men nu har det slagit mig, precis nyss, att det kanske inte kommer gå så för alltid. Att jag, och pärlor som finns i livet som är mitt, börjar hitta en grund och den passar ihop med varandras grunder. Det är inte så labilt och osäkert längre utan det som finns nu kan hålla, det kan vara så bra som det känns och det kan fortsätta så bra. Allting måste inte dö och allting måste inte ta slut, visst kan det vara så? Visst kan det vara så att ständiga kriser hör till labila tonåren och inte till L.I.V.E.T.? För livet utan pearls, vad är det för liv.

   Allting är väl ungefär precis lika rörigt som bloggen är, precis som den visar med sin rörighet - så är min hjärna och hjärna. Älskar Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig hela tiden. Den är så bra fin bra. Det var så EPIC när jag och Livia kom in på Ace i helgen och Det kommer aldrig va över för mig spelades, sen önskade vi Håkan och de spelade Mitt Gullbergs Kaj paradis, när vi var på väg ut spelades Pistol. Fint liv.

 

 

   Stulna blickar stulna kyssar stulna leenden och stulen dans. Allt stulet, alltid hemligt. Och sen viskandet och ännu mer dans dans dans mask mask mask. För en liten stunds klarhet, nej aldrig klarhet men verklighet. Sanning. Oavsiktlig, den bara väller fram utan en tanke eller mening. Bara ett strävande efter mer sanning. Något äkta, något riktigt. Aldrig säkert trots allt. Aldrig värt eller värdigt. Stoltheten har ändå alltid varit överskattad, dygd eller synd? Would you consider pride a fault or a virtue? Kan inte Darcy svara på en fråga så kan ingen. Skämt åsido, kan inte Håkan svara på en fråga så kan ingen.

   Vi kommer aldrig vara nya igen, men aldrig bli gamla heller... vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna. Mitt namn var i neon och jag tänker väl "this could be heaven or this could be hell". Ja, jag är din om du vill ha en idiot - lägg din hand i min, lägg din hand i min. Du kanske aldrig når dit du vill nå men du når mig, du kanske aldrig får den du vill få men du får mig. Jag är din regnrock i regnet som aldrig slutar. Du är en sång på mina läppar, en klassiker. Om jag kunde säga ord som egentligen är enkla, att jag älskar ditt skratt, som kommer så sällan. Du kan gå din egen väg. Men håll dig tätt intill mig, för vi kan gå på vår egen väg.

   När du är ensam och helt själv, du har ärvt universum. Du är den enda kvar. Säg aldrig förbi. Nej säg att du är fri till slut, fast du vet att hälften av dom som kämpar går under. Och hälften av dom som älskar exploderar. En
pojke spottar från ett höghus och demonstrationer vinglar längs gator av gamla visioner. Vad de än letar efter så finns det här. Livets teater lämnar dig tom och full av hål och i ditt öra vrålar Shakespeare, ”Jag tror du hör mig nu!”. När man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden. Sommarnatten när man var ung som man hade när man var ung. 
   Jag är en storm från ingenstans - jag kan krossa ditt hjärta. Som en orkan kan jag svepa bort dig. Men jag tänker aldrig dö, nej. Bara en liten gnista - bara ett ord, kan sätta eld på en skog. Jag kan älska dig just som den där elden, det kommer aldrig vara över för mig. Och jag kan bränna dig som du aldrig brännt dig, om du leker med mig. Det kommer aldrig va över för mig. En pojke från förr är tillbaks igen. Han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen. Vi skulle älska varandra tills jorden gick under, jag kommer älska dig när jorden gått under för jag tänker aldrig dö. Det kommer aldrig va över för mig.

 

   Igår skulle jag och Livia ta bussen hem och ett par stod och väntade vid samma busshållplats. Vi hade tidigare varit på en pub i närheten av Marie Laveau på söder (ja jag har numera ett hum om vad söder är men egentligen inte mycket aning) och druckit öl, tagit shots och jag hade fått en kärleksförklaring av en man skrivet på ett litet papper. Han var väl minst 75+ och lappen försvann senare tillsammans med min mobil. Min mobil försvann på väg till Ace. För efter ett tag på puben var jag trött och kände att dans var det enda som kunde väcka mig så jag sa matyrlikt till Livia att jag kunde skita i att kolla var Marie var för något om vi bara gick till Ace. Och dansade. Hon sa okej och den inte så osmidiga transporten till Ace började, ja det osmidiga var väl att mobilen försvann på vägen (okänt var men mellan tunnelbanan och klubben) och jag börjar sakna den nu. Min lilla spruckna mobil. Ace var pepp i alla fall, vi fick dansa til Håkan, önska Håkan och uppleva något så annorlunda än Västerås Pluto VS BMB och det var faktiskt väldigt facinerande. MVH ickelivserfaren. Nej men det var något helt annorlunda, trevligare, bättre. Framförallt liksom inte lika äckliga människor som känner att de kan ta på ens rumpa utan problem.

   I alla fall. Jag och Livia stod lite senare, efter att Ace stängt och vi fått i oss friterat med friterat med friterat med fett och vatten på Max, och väntade på bussen. Bussen kom efter många om och men och det där söta paret gick på samma buss som oss. Livia frågade "finns det verkligen något bra med att ha en kille?" och jag svarade med att rabbla upp ett liv när man är två, ungefär. Båda kände "uhh :(" och så satt vi och spanade på paret resten av resan. Jag somnade en del men väcktes lite ibland av busschaufförens körstil och en av gångerna när jag vaknade och kikade bort mot parets plats, så var de borta.

   Tror att jag blev kär i min tandläkare idag, hon var ju den mest fantastiska människan någonsin. Känner en stark koppling mellan SvenskaLena, tandis och Gudrun Schyman. De ser typ likadana ut (blonda, runt 60 år, långa, pondus). MINA ÄLSKLINGAR okej ta det lugnt Jessica men de är ju så gosiga

 

   Andra kvinnz jag älskar:

   NÄR JAG ÄNDÅ ÄR IGÅNG vill jag bara meddela att den här bilden förtjänar sitt egna inlägg, egentligen

   Ännu ett år senare och hardcoreness saknas fortfarande. Men egentligen tror jag att jag klagar lite mer över det än faktiskt ser mig omkring efter hardcoreness. Det finns väl där om man kikar. Världen lutar inte så mycket som året tidigare men det handlar väl om att jag själv är mer stabil. Inte om en molnig jävla fast punkt jag drömde om. Drömmer om. Det här med skägget och lakritsdoften - det var en fin dipp i min stabilitet för ungefär ett år sedan ganska exakt. Det var en ganska okej dipp.

 

 

   "Min slumpmässighet är befogad om man är medveten om hur mycket jag är aktiv på dagarna nu." L.E.

 

 

   “Wherever it’s good, whatever strange faraway land, let’s go there, let’s stay in that place alone.”

 

 

   Älskar kaffe så mycket. Min kärlek med kaffe har verkligen vuxit sig stark under sceniskatiden. Haha. Hahahaha det är kul för att det är sant, kaffe är min enda partner. Nu är det bara festen kvar av sceniska (alla föreställningar) så jag ska försöka njuta så mycket som möjligt och pressa tiden för att den ska gå så långsamt som möjligt. Vill verkligen inte att det ska ta slut. Så jobbigt att fästa sig vid produktioner på det här sättet men hur ska man göra då?? Det är värt att fästa sig ändå för tiden som är nu. Ja. Hehe sceniska är väl min andra partner.

 

 

 

   Du och allt som är du mitt i stormen av gropar, som ler. Du och allt som är du under tiden som rynkorna traskar på och tar allt med sig under sina vindar. Våra skyddade händer, våra härdade fötter, våra livsnjutande drömmar som ett fullständigt pussel. Ett absolut. 

   Och alltings dumhet – det höll mig också vaken. Du måste ha upplevt ett av dessa ögonblick då livet verkar gränslöst absurt? Man får syn på något fullkomligt alldagligt, exempelvis blåklockor som vajar på en vägbank eller en familj som har picknick i en glänta, och plötsligt klarar ens hjärna inte längre av att föreställa sig en hel värld fylld av liv och föremål och medmänniskor. Själva tanken på ett universum verkar befängd och man är ur stånd att delta. -S.F.

   Jag är för helvete poet, inte någon jävla finansdepartementsslav. De enda känslor som irriterar en poet är billiga känslor, oförtjänta känslor, lånade känslor, känslor av önsketänkande, känslor som härrör ur fantasin eller gissningar och inte ur det inre. Åtminstone står det så i poetens handbok. -S.F.

 

   Okej det överdiskuterade, komplexa och samtidigt så himla triviala ämnet som hela tiden finns överallt runt oss inga undantag inte en sekund det finns alltid där. I vänskap i blickar i relationer i musik i film i allt. I mat. I böcker. OKEJ ÖVERALLT. Och ena sidan är jag så himla trött på att ens tänka någonting alls om någon kärlek alls för att det alltid blir någon form av anti-klimax. Förutom i nära relationer, där kan jag orka med kärlek för att det är fint och man mår bra. Typ mellan vänner. Men annars?

   Så sitter jag här vid datorn eller med en vän och säger frustrerat att "jag skiter i det här. Det där". Så ser jag

 

 

   Har precis kommit hem efter världens finaste skidsemester med Nikki + familj. Har mått sjukt bra. Har haft stressen lite i bakgrunden av mitt huvud men inte så värst farligt och har inte rageat på något. Alls. Förutom lite igår kväll när jag och nikki ba FUCK KARLAR NI SUGER VI HATAR ER FUCK YOU men annars har det varit lugnt. Och bäst. Och jag har bara skrattat jättemycket hela tiden för att allting har varit soligt och fint och bäst. Livet har varit bäst. Ville bara säga det. Att mitt liv är bäst, för det mesta, men att det är de arga stunderna smo ofta får vara med på bloggen. Och de SUPERLYCKLIGAOHMYGODLIFE-stunderna, men allt mellan är liksom bra liv. Har aldrig ett behov att skriva det för vet ändå så väl att mitt liv är fint och bra och bäst.

 

   Men nu är jag som sagt hemma igen och kapitalismen och kvinnohatet och främlingshatet påminner sig och säger "Du måste göra något åt detta Jessica!!! I alla fall skriva om det på din blogg så du, vid argumentation, redan har utlagt och formulerat hur du tycker och tänker". Hehehehhe. Men jag har haft det bra i Gesunda. Himlans massa bra. Bara så ni vet.