stadsvandringar

   Blir klaustofobisk av att denna blogg är känd för vissa människor och blir klaustrofobisk av att låsa den. Låser den igen nu??? Åh min fightingspirit blir så dödad krossad mördad lemlästad avrättad pulvriserad tillintetgjord obefintlig när jag ser folk som tankelöst försvarar patriarkala yttringar och sedan vägrar se vad problematiken är. Trots att mer än en försöker ta fram problematiken pedagogiskt. Tyckte inte ens mitt mail till den ledsna mannen som klagade över att den existerade Internationella mansdagen inte existerade var roligt längre. :( LEDSEN SMILEY! Jag skriver inga dikter till dig, så gör man inte nu. Skitsamma. Kan inte släppa taget ba sådär. Kan faktiskt inte. Kan inte krossa alla murar, utan liksom sträcker ut mig mer och mer så min lilla bubbla tänjs ut.. och det är så jag kommer över murar. Det går inte fort och hårt, det tar tid och jag tar tid med det. Vad gör vi nu? Varför sa du ingenting, varför lät du mig gå vilse? Nu borde jag sova om jag ska komma upp tidigt imorgon men jag vill inte för jag är ledsen och arg och vill läsa teatertexter men är för ledsen så jag gör inte det. Ska göra det nu i alla fall. Hejdå. JUSTE EDIT: Saknar mitt språk hatar mitt språk nu var lite förälskad i mitt språk förut och allt är borta nu och det gör mig ledsen för något som annars gör mig GLAD när jag är ledsen är icke skiljetecken det är när mina ord faller rätt så där som de ska falla som de är meningen att ligga ihop liksom perfekt tillsammans men det går inte längre det blir bara skit och det är ett stort element av sorg i livet som är mitt pga det brukade vara ett stort element av glädje när jag skrev mina bokanalyser på Harukami och Fry och diverse.