En text om natten leo texten uschet
Jag är så himla spretig ibland. Så spretig. Så woho.
Önskar man alltid att man var någon annan? Någon bättre. Nej, aldrig någon annan - förutom möjligtvis personen som får spendera sitt liv i Leo Dicaprios säng tillsammans med Leo Dicaprio - men någon bättre. Perfekt. Någon som är allt man önskar att man var.
Jag önskar att man aldrig behövde be om ursäkt för sig själv. Att man aldrig kände det behovet. Förstå å å vad skönt. Förstå. Jag skulle aldrig be om ursäkt för mig själv om min Nuvarande ort var Leo Dicaprios säng. Men, så är ju inte tillvaron.. (Jag vet att man ska skriva minst tre punkter i följd för att det inte ska se ut som ett typo men FAN vad fult det är med fler än två punkter, har jag envist känt genom hela livet och tvärvägrat att skriva fler). Alltid denna balansgång mellan sött och surt, skämt och allvar. Det får ju inte bli för mycket av någonting. Det får ju aldrig bli tråkigt, platt, smaklöst, äckligt. Äckligt. Nej. Så får det aldrig bli, någonsin, stämmer det ju på i hjärnan som när man slår en sådan där liten stämmare mot tinningen för att höra en ton eka i örat. Så ekar det hela tiden i allt, överallt.
Vill vräka ur mig allt som rör runt och slåss i mig. Så kan man börja om på en helt ny grej som är ett nytt blad, helt orört. Men då vore man ju absolut ingen person. Vet inte hur man ska kunna vräka ur sig allting och få det att sluta slåss om inte genom att acceptera allting. Och det är ju någonting jag då aldrig någonsin kommer vara den som gör, accepterar allting. Ler lite medhållande, nickar, skrattar lite falskt som absolut inte skulle stämma ihop med stämmaren som stämmande ekar i det där örat. Där har jag varit, det har jag gjort.
Inga jävla imperfektioner som gör perfektionen mer perfekt heller (imperfektioner är det finaste som finns), bara en ren jävla perfekt jävla människa. Nej. Usch allt ska bara bort. Nu. Egentligen. Allt orört och rört och omrört och "skört, brustet, trasigt". Kan man gräva ned sig i sin säng (bildligt talat) och bara stanna där. Under det fantastiska, mjuka duntäcket? Får man göra så? Får man inte orka mer, en liten stund bara? Man vet ju att orken kommer tillbaka så småning om. Skulle nog behöva vara själv, en hel massa. Men orkar inte och vill inte heller egentligen, vill inte vara utan mina pärlor.
Men kanske skulle man behöva en paus för att ta igen sig från saker och ting. Från avslut och nystart. Ett rum dit ingen kommer, dit ingen vet. Bara en enda jävla ensamhet (RIM!), för det skulle ju också vara en slags skön sak. Det räcker liksom inte längre med de små, korta, man får ha på natten. Som nu. De räcker liksom inte riktigt, kan inte riktigt sträcka sig så långt och omfattande, omfamnande, helhjärtat.
Världens finaste
I carry your heart with me (I carry it in my heart).
I am never without it (anywhere I go, you go my dear; and whatever is done my only me is your doing, my darling)
I fear no fate (for you are my fate, my sweet)
I want no world (for beautiful, you are my world, my true)
And it's you are whatever a moon has always ment
and whatever a sun will always sing is you.
Here is the deepest secret nobody knows (here is the root of the root and the bud of the bud, and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher that soul can hope or mind can hide)
And this is the wonder that's keeping the stars apart.
I carry you heart (I carry it in my heart).
I carry you heart (I carry it in my heart).
godnatt råååå
Vi ligger och sover med peppar i bakgrunden
Båda två, det är inget olika
Trasslar in mig i ett metafor-nät
och inser att, skriver jag fel nu
då blir det ju fel föralltid.
Men jag kan ju förklara. Över kaffe.
Båda två, det är inget olika
Trasslar in mig i ett metafor-nät
och inser att, skriver jag fel nu
då blir det ju fel föralltid.
Men jag kan ju förklara. Över kaffe.
berätta / vad det är / hur
Ja det alldeles för sent för edelweiss,
vill jag egentligen säga.
Det är det inte alls. Tiden har inte ens börjat,
(du kysser någon annan imorgon)
ingen räknar ner förutom jag.
Men någon måste väl?
...inte? Men visa då.
vill jag egentligen säga.
Det är det inte alls. Tiden har inte ens börjat,
(du kysser någon annan imorgon)
ingen räknar ner förutom jag.
Men någon måste väl?
...inte? Men visa då.
timmarna vandra och stjärnorna fly
nej nej nej du släcks inte
jag vet inte varför du fortfarande lyser här borta?
det är inte ens ljus
följer slaviskt ända sen alltid
vill bara se hur ni har det, eller nej
vet inte varför egentligen
har inte blivit överrumplad hittills
det är ju bra och skönt
har klarat mig av den enkla anledningen att
jag mår ju minst lika bra (bättre)
men du? från öckerö loge hörs dragspel och bas
jag vet inte varför du fortfarande lyser här borta?
det är inte ens ljus
följer slaviskt ända sen alltid
vill bara se hur ni har det, eller nej
vet inte varför egentligen
har inte blivit överrumplad hittills
det är ju bra och skönt
har klarat mig av den enkla anledningen att
jag mår ju minst lika bra (bättre)
men du? från öckerö loge hörs dragspel och bas
jag har väntat på ett regn
du och allt som är du mitt i stormen av gropar, som ler. du och allt som är du under tiden som rynkorna traskar på och tar allt med sig under sina vindar. våra skyddade händer, våra härdade fötter, våra livsnjutande drömmar som ett fullständigt pussel. ett absolut.
du och allt som är du trots vi och allt som är ord.
Det här är om dig min kära vän. Saknar dig, du är fin. Folk förstår inte alltid, typ aldrig, är du ensam? Vi borde prata. Har du svårt precis som jag? Jag tror det, det är dumt för vi borde ju inte vara lika. Du är fin ändå och jag önskar att du någon gång släpper in mig förbi versalerna. Du gör inte det va? Lars Winnerbäck – Jag är hos dig igen
Du har dina moln och jag kan inte skingra dom, kan inte låta dom va'. Jag har mina ord, som du sa
du och allt som är du trots vi och allt som är ord.
Det här är om dig min kära vän. Saknar dig, du är fin. Folk förstår inte alltid, typ aldrig, är du ensam? Vi borde prata. Har du svårt precis som jag? Jag tror det, det är dumt för vi borde ju inte vara lika. Du är fin ändå och jag önskar att du någon gång släpper in mig förbi versalerna. Du gör inte det va? Lars Winnerbäck – Jag är hos dig igen
Du har dina moln och jag kan inte skingra dom, kan inte låta dom va'. Jag har mina ord, som du sa
ge mig inga mellantider, jag har stämt träff med en tumör
-jag tror du är min opassionerade håkan hellström. älskar dig för det
-du kommer aldrig bli min håkan hellström, jag vet inte ens var du är just nu
-du kommer alltid vara min brooklyn sun
-och du antagligen min aprilhimel, ett tag till iallafall
tills jag åkt till brooklyn och sett solen gå upp, eller nåt
finns det någon mer?
-kanske den festliga, som också kommer från USA
sen är det schlutt
Lyssnar väl lite på Håkan och tycker synd om livet. Lyssnar på Melissa Horn – Tyck synd om mig nu bara för att jag faktiskt borde ha hört låten som jag använder som referenspunkt varje gång någon ska tycka synd om mig minst en gång. Musik är fin, den säger så mycket mer. Så mycket bättre (JA TED).
nerkärad
fallande
Ska du sluta snart?
åker hit och dit och önskar att jag var en kanin
så jag inte heller kunde låta något
Det är inte lätt när det är svårt! dånade han
-Eloge och sorti.
-du kommer aldrig bli min håkan hellström, jag vet inte ens var du är just nu
-du kommer alltid vara min brooklyn sun
-och du antagligen min aprilhimel, ett tag till iallafall
tills jag åkt till brooklyn och sett solen gå upp, eller nåt
finns det någon mer?
-kanske den festliga, som också kommer från USA
sen är det schlutt
Lyssnar väl lite på Håkan och tycker synd om livet. Lyssnar på Melissa Horn – Tyck synd om mig nu bara för att jag faktiskt borde ha hört låten som jag använder som referenspunkt varje gång någon ska tycka synd om mig minst en gång. Musik är fin, den säger så mycket mer. Så mycket bättre (JA TED).
nerkärad
fallande
Ska du sluta snart?
åker hit och dit och önskar att jag var en kanin
så jag inte heller kunde låta något
Det är inte lätt när det är svårt! dånade han
-Eloge och sorti.
snart är aprilhimlen här
ring mig sen, eller knacka på dörren
jag väntar här inne
ett tag till iallafall
mörkret är inte en kärlek, men kanske en bekant
vi ses ibland men det är inte så mycket med det
ibland mer än annars
vi måste ses innan löven skiftar och värmen dundrar
det kommer inte hinnas med, ska vi försöka ändå?
jag vet inte vem som ser dig, ganska få.
vi smattrade och studsade så mycket
det fina var att du inte smattrade på mig så mycket som med mig.
man borde inte gå händelserna i förväg.
man borde inte skriva brev som inte skickas.
man borde inte vilja utan att våga.
man borde inte sitta i sitt kök,
och bli kär i Håkan Hellström (ett oemotståndligt substitut)
var är dionysos nu? (kvar under månen)
jag väntar här inne
ett tag till iallafall
mörkret är inte en kärlek, men kanske en bekant
vi ses ibland men det är inte så mycket med det
ibland mer än annars
vi måste ses innan löven skiftar och värmen dundrar
det kommer inte hinnas med, ska vi försöka ändå?
jag vet inte vem som ser dig, ganska få.
vi smattrade och studsade så mycket
det fina var att du inte smattrade på mig så mycket som med mig.
man borde inte gå händelserna i förväg.
man borde inte skriva brev som inte skickas.
man borde inte vilja utan att våga.
man borde inte sitta i sitt kök,
och bli kär i Håkan Hellström (ett oemotståndligt substitut)
var är dionysos nu? (kvar under månen)
citat
hatar mitt bajs
-arina katchinskaia
saker i mina utkast
Detta hittade jag bland mina utkast på jessicaspersika bloggen
Utkast: Aug. 22, 2011
drömmarna på våra dunfjun är väl fina
07 Juli, 10:05 2011
ah ah ahhhh nej nu är du överallt sluta vara överallt det fungerar aldrig.
Det är fint! Antar jag. Åh ibland lyckas jag vara poetisk<333 Ska skriva ut alla andreas kullbergs och tengblads texter på den här bloggen. För jag vill ju ha dem någonstans! Ju. Fintnog.
do you remember, when we met? do you remember or are you trying to forget?
the music stopped, and the stars wept; when we met.
the black hat that you wore, the frensh kiss by the drugstore, the music we loved, the letters we wrote, I think you forgot it. I think you forgot it.
Utkast: Aug. 22, 2011
drömmarna på våra dunfjun är väl fina
07 Juli, 10:05 2011
ah ah ahhhh nej nu är du överallt sluta vara överallt det fungerar aldrig.
Det är fint! Antar jag. Åh ibland lyckas jag vara poetisk<333 Ska skriva ut alla andreas kullbergs och tengblads texter på den här bloggen. För jag vill ju ha dem någonstans! Ju. Fintnog.
do you remember, when we met? do you remember or are you trying to forget?
the music stopped, and the stars wept; when we met.
the black hat that you wore, the frensh kiss by the drugstore, the music we loved, the letters we wrote, I think you forgot it. I think you forgot it.
hjärt lös. sitter hjärtat ditt löst?
Vilken deliciös blandning av roligheter och vackra formuleringar jag har på min blogg. Perfekta blandningen mellan skämt och sofistikering.
Den brutala vaddetnuheter-appliceringen på texten ovan var för att understryka att det bör se ut som det låter. Vet inte varför jag skrev det. Det är kul å leka med orden. "Jag saknar dig varje stund du inte är med mig" är ett citat jag känner igen och som just ploppade upp i huvudet mitt. Var är det ifrån?? Jag vet inte riktigt. Hatar lägen när man känner igen något men inte vet varför eller varifrån, otroligt enerverande. Så känner jag lite över August Strindberg just nu. Hur fånigt är det på en skala? Mycket fånigt. Töntigt. Löjeväckande. Men hans texter har fångat mig något ovanligt och ofantligt.
"You have bewitched me body and soul" som Mr Darcy så adekvat uttryckte det (han uttrycker sig alltid bäst, och med det prisar jag egentligen Jane Austen då Darcy är en fiktionell figur skapad och skriven av henne. Men strunt samma, jag fortsätter låtsas att det finns en sån).
p.s. "du kommer dö!
nej men alltså, jag tror faktiskt att du kommer gilla det"
ja tack jag dör gärna. d.s.
Den brutala vaddetnuheter-appliceringen på texten ovan var för att understryka att det bör se ut som det låter. Vet inte varför jag skrev det. Det är kul å leka med orden. "Jag saknar dig varje stund du inte är med mig" är ett citat jag känner igen och som just ploppade upp i huvudet mitt. Var är det ifrån?? Jag vet inte riktigt. Hatar lägen när man känner igen något men inte vet varför eller varifrån, otroligt enerverande. Så känner jag lite över August Strindberg just nu. Hur fånigt är det på en skala? Mycket fånigt. Töntigt. Löjeväckande. Men hans texter har fångat mig något ovanligt och ofantligt.
"You have bewitched me body and soul" som Mr Darcy så adekvat uttryckte det (han uttrycker sig alltid bäst, och med det prisar jag egentligen Jane Austen då Darcy är en fiktionell figur skapad och skriven av henne. Men strunt samma, jag fortsätter låtsas att det finns en sån).
p.s. "du kommer dö!
nej men alltså, jag tror faktiskt att du kommer gilla det"
ja tack jag dör gärna. d.s.
tillstånd i skrivandes stund: trött och poetisk. men stryk poetisk och säg trött med enormt eftertryck - då blir det rätt!
gemensamma intressen: disney
hennes perspektiv: du är perfekt
hans perspektiv: jag vågar kanske vara nyfiken på dig
deras åldersskillnad: alldeles för omöjlig. som den alltid är i hennes liv
deras framtid: vilken. framtid. ?.
realismen på en skala 1-10: 0,5
antal kramar: bara bra
antal riktiga samtal: mer än vanligt
antal stulna blickar: ungefär tio gånger så många kastar han jämfört med hon
antal ansträgningar från hennes sida: konstant ansträgning
...från hans sida: ovisst. minst någon.
hennes perspektiv: du är perfekt
hans perspektiv: jag vågar kanske vara nyfiken på dig
deras åldersskillnad: alldeles för omöjlig. som den alltid är i hennes liv
deras framtid: vilken. framtid. ?.
realismen på en skala 1-10: 0,5
antal kramar: bara bra
antal riktiga samtal: mer än vanligt
antal stulna blickar: ungefär tio gånger så många kastar han jämfört med hon
antal ansträgningar från hennes sida: konstant ansträgning
...från hans sida: ovisst. minst någon.
åhå! "här är en rosbuske och det där är lavendel"
jag var inne på poeter.se och kände att "jag vill också skriva ord och se om jag kan". förvisso lite influerad av persbrandts avslappnat poetiska melodi och strindbergs perfektion till ord som inspirerar såväl som petar på mindervärdeskomplex i skrivandet.
hade redan något formulerat i huvudet dessutom, en början.
men poeter.se är nog ingenting för mig. alldeles för blottande och inte tillräckligt.. gosigt. "men poesi ska inte vara gos.." nej. okej. eller varför inte? det ska väl vara tryggt.
som sagt så är jag inte en med ord. därav otrygghetskänslan. men på mina stadsvandringar är det annat! här är det mitt. så nue köre vie.
eller alltså inte nu i denna sekund. men nu i den större bilden.
p.s. det är så svårt att få till något ärligt i en dikt. som inte låter pretentiöst och medvetet tillkrånglat och bara rätt och slätt konstlat för att passa en mall. det är få som kan det. d.s.
hade redan något formulerat i huvudet dessutom, en början.
men poeter.se är nog ingenting för mig. alldeles för blottande och inte tillräckligt.. gosigt. "men poesi ska inte vara gos.." nej. okej. eller varför inte? det ska väl vara tryggt.
som sagt så är jag inte en med ord. därav otrygghetskänslan. men på mina stadsvandringar är det annat! här är det mitt. så nue köre vie.
eller alltså inte nu i denna sekund. men nu i den större bilden.
p.s. det är så svårt att få till något ärligt i en dikt. som inte låter pretentiöst och medvetet tillkrånglat och bara rätt och slätt konstlat för att passa en mall. det är få som kan det. d.s.
Edit. Men inte allt. En början!
Hur har du kommit hit? Direkt ur min kropp? Ska jag inte vara ensam längre? Är vi två nu? Jag som knappt klarar av mig själv, Edit, du har planterat ett liv. Du var ensam och knappt det, när du genom biologisk ordning - en biologisk ORDER - inte längre får vara en, utan två eller kanske tre eller fler ändå. Någon har, på tiondelen av en sekund och under outsäglig smärta, klamrat sig fast i ditt liv. (Vaggar barnet. "Barnet") Ett litet självständigt nervcentrum med krav på att få leva och bevaras. Eller dödas? Dödas? Det är ditt ansvar, Edit.
(Edit lägger barnet i den säng som finns på scen. Så börjar hon berätta om Tummelisa för sitt "barn")
(Edit lägger barnet i den säng som finns på scen. Så börjar hon berätta om Tummelisa för sitt "barn")
(Ett rum med klinisk enkelhet)
Jag erkänner utan omsvep: jag är ett levande exempel på den moderna tidens sönderfallande kvinnobild - hemlös, desorienterad, vilsegången, men kan man bli annat när det bara tycks finnas ett antingen - eller i en modern kvinnas liv, aldrig både - och. Abstraktion eller kött? Idé och intellekt eller piga och fitta åt ens om sitter timvis med sportsidorna på muggen: kom inte till mig med dina Ord och Bild och Litteraturmagasinet och allt vad det heter, låt mig få hållas med mitt. Förresten står det lite vetenskapligt här också och tittar man på teve, så alltid fastnar det nåt och kultur, det ska jag tala om för dig vad det är: det är att få skjorterna ordentligt upphängda och slippa gå och leta i skåpena och att slippa grönsaksspad till stekkött.
Ett samliv med en sån alltså eller ensamhet och sublimering. Det är inte rättvist mot en tänkande varelse.
Det är också orsaken till att jag - jag höll på att säga "hon" - befinner mig här.
Nästan orörlig.
Eller också börjar hon röra på sig - nu sa jag "hon" igen...
(Reser sig) ... och kliver omkring med långa fundersamma steg, händerna djupt nerkörda i de fula, fenolluktande anstaltsdräktsjackfickorna.
(Ser sig i spegeln)
Jag erkänner utan omsvep: jag är ett levande exempel på den moderna tidens sönderfallande kvinnobild - hemlös, desorienterad, vilsegången, men kan man bli annat när det bara tycks finnas ett antingen - eller i en modern kvinnas liv, aldrig både - och. Abstraktion eller kött? Idé och intellekt eller piga och fitta åt ens om sitter timvis med sportsidorna på muggen: kom inte till mig med dina Ord och Bild och Litteraturmagasinet och allt vad det heter, låt mig få hållas med mitt. Förresten står det lite vetenskapligt här också och tittar man på teve, så alltid fastnar det nåt och kultur, det ska jag tala om för dig vad det är: det är att få skjorterna ordentligt upphängda och slippa gå och leta i skåpena och att slippa grönsaksspad till stekkött.
Ett samliv med en sån alltså eller ensamhet och sublimering. Det är inte rättvist mot en tänkande varelse.
Det är också orsaken till att jag - jag höll på att säga "hon" - befinner mig här.
Nästan orörlig.
Eller också börjar hon röra på sig - nu sa jag "hon" igen...
(Reser sig) ... och kliver omkring med långa fundersamma steg, händerna djupt nerkörda i de fula, fenolluktande anstaltsdräktsjackfickorna.
(Ser sig i spegeln)
Munnen hårt sluten som om inga ord hade tillåtelse att tränga ut, trots att käften går. Mörka ringar under ögonen, halsen en aning sned av krampframkallande piller och håret så hårt åtstramat att huden följt med en bit upp mot öronen.
Stålblå klänning. Anstaltsfärgar. Medvetet oglamorös. Eller, som det också kallas - klassiskt enkel. På ett kyligt sätt en vacker kvinna, med det oåtkomligas sexuella attraktion, som man säger. Ålder? Svårbestämbar. Någonstans mellan mycket gammal och oerhört ung. Någonstans där.
Och ser man på! Nu rinner en tår på hennes kind också. Hahaha! En rund, glänsande, salt liten pärla. Den torkar vi bort - så - och nästa och nästa och nästa - och så ler vi genom tårar som när solen lyser genom regntunga moln. Anar vi månne en tragedi bakom den tappra ytan? Kanske, kanske inte. (Paus) Nå, det här är ju ett ställe där saker och ting ska redas ut och läggas tillrätta, så låt oss ta det från början.
Stålblå klänning. Anstaltsfärgar. Medvetet oglamorös. Eller, som det också kallas - klassiskt enkel. På ett kyligt sätt en vacker kvinna, med det oåtkomligas sexuella attraktion, som man säger. Ålder? Svårbestämbar. Någonstans mellan mycket gammal och oerhört ung. Någonstans där.
Och ser man på! Nu rinner en tår på hennes kind också. Hahaha! En rund, glänsande, salt liten pärla. Den torkar vi bort - så - och nästa och nästa och nästa - och så ler vi genom tårar som när solen lyser genom regntunga moln. Anar vi månne en tragedi bakom den tappra ytan? Kanske, kanske inte. (Paus) Nå, det här är ju ett ställe där saker och ting ska redas ut och läggas tillrätta, så låt oss ta det från början.
Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?
e.e. cummings, mina vänner
I carry your heart with me
(I carry it in my heart)
I am never without it
(anywhere I go you go, my dear; and whatever is done by only me is your doing, my darling)
I fear no fate
(for you are my fate, my sweet)
I want no world
(for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you
here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart
(I carry it in my heart)
I am never without it
(anywhere I go you go, my dear; and whatever is done by only me is your doing, my darling)
I fear no fate
(for you are my fate, my sweet)
I want no world
(for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you
here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart
i carry your heart (i carry it in my heart)
