Edit. Men inte allt. En början!
(Edit lägger barnet i den säng som finns på scen. Så börjar hon berätta om Tummelisa för sitt "barn")
Jag erkänner utan omsvep: jag är ett levande exempel på den moderna tidens sönderfallande kvinnobild - hemlös, desorienterad, vilsegången, men kan man bli annat när det bara tycks finnas ett antingen - eller i en modern kvinnas liv, aldrig både - och. Abstraktion eller kött? Idé och intellekt eller piga och fitta åt ens om sitter timvis med sportsidorna på muggen: kom inte till mig med dina Ord och Bild och Litteraturmagasinet och allt vad det heter, låt mig få hållas med mitt. Förresten står det lite vetenskapligt här också och tittar man på teve, så alltid fastnar det nåt och kultur, det ska jag tala om för dig vad det är: det är att få skjorterna ordentligt upphängda och slippa gå och leta i skåpena och att slippa grönsaksspad till stekkött.
Ett samliv med en sån alltså eller ensamhet och sublimering. Det är inte rättvist mot en tänkande varelse.
Det är också orsaken till att jag - jag höll på att säga "hon" - befinner mig här.
Nästan orörlig.
Eller också börjar hon röra på sig - nu sa jag "hon" igen...
(Reser sig) ... och kliver omkring med långa fundersamma steg, händerna djupt nerkörda i de fula, fenolluktande anstaltsdräktsjackfickorna.
(Ser sig i spegeln)
Stålblå klänning. Anstaltsfärgar. Medvetet oglamorös. Eller, som det också kallas - klassiskt enkel. På ett kyligt sätt en vacker kvinna, med det oåtkomligas sexuella attraktion, som man säger. Ålder? Svårbestämbar. Någonstans mellan mycket gammal och oerhört ung. Någonstans där.
Och ser man på! Nu rinner en tår på hennes kind också. Hahaha! En rund, glänsande, salt liten pärla. Den torkar vi bort - så - och nästa och nästa och nästa - och så ler vi genom tårar som när solen lyser genom regntunga moln. Anar vi månne en tragedi bakom den tappra ytan? Kanske, kanske inte. (Paus) Nå, det här är ju ett ställe där saker och ting ska redas ut och läggas tillrätta, så låt oss ta det från början.
Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?
