stadsvandringar

   Jag är så himla spretig ibland. Så spretig. Så woho.

   Önskar man alltid att man var någon annan? Någon bättre. Nej, aldrig någon annan - förutom möjligtvis personen som får spendera sitt liv i Leo Dicaprios säng tillsammans med Leo Dicaprio - men någon bättre. Perfekt. Någon som är allt man önskar att man var.

   Jag önskar att man aldrig behövde be om ursäkt för sig själv. Att man aldrig kände det behovet. Förstå å å vad skönt. Förstå. Jag skulle aldrig be om ursäkt för mig själv om min Nuvarande ort var Leo Dicaprios säng. Men, så är ju inte tillvaron.. (Jag vet att man ska skriva minst tre punkter i följd för att det inte ska se ut som ett typo men FAN vad fult det är med fler än två punkter, har jag envist känt genom hela livet och tvärvägrat att skriva fler). Alltid denna balansgång mellan sött och surt, skämt och allvar. Det får ju inte bli för mycket av någonting. Det får ju aldrig bli tråkigt, platt, smaklöst, äckligt. Äckligt. Nej. Så får det aldrig bli, någonsin, stämmer det ju på i hjärnan som när man slår en sådan där liten stämmare mot tinningen för att höra en ton eka i örat. Så ekar det hela tiden i allt, överallt.

   Vill vräka ur mig allt som rör runt och slåss i mig. Så kan man börja om på en helt ny grej som är ett nytt blad, helt orört. Men då vore man ju absolut ingen person. Vet inte hur man ska kunna vräka ur sig allting och få det att sluta slåss om inte genom att acceptera allting. Och det är ju någonting jag då aldrig någonsin kommer vara den som gör, accepterar allting. Ler lite medhållande, nickar, skrattar lite falskt som absolut inte skulle stämma ihop med stämmaren som stämmande ekar i det där örat. Där har jag varit, det har jag gjort.

   Inga jävla imperfektioner som gör perfektionen mer perfekt heller (imperfektioner är det finaste som finns), bara en ren jävla perfekt jävla människa. Nej. Usch allt ska bara bort. Nu. Egentligen. Allt orört och rört och omrört och "skört, brustet, trasigt". Kan man gräva ned sig i sin säng (bildligt talat) och bara stanna där. Under det fantastiska, mjuka duntäcket? Får man göra så? Får man inte orka mer, en liten stund bara? Man vet ju att orken kommer tillbaka så småning om. Skulle nog behöva vara själv, en hel massa. Men orkar inte och vill inte heller egentligen, vill inte vara utan mina pärlor.

 

Men kanske skulle man behöva en paus för att ta igen sig från saker och ting. Från avslut och nystart. Ett rum dit ingen kommer, dit ingen vet. Bara en enda jävla ensamhet (RIM!), för det skulle ju också vara en slags skön sak. Det räcker liksom inte längre med de små, korta, man får ha på natten. Som nu. De räcker liksom inte riktigt, kan inte riktigt sträcka sig så långt och omfattande, omfamnande, helhjärtat.