The Great Gatsby
Såg The Great Gatsby igår. Den rörde väl runt i mig så som filmer kan göra ibland, exempel Anna Karenina. Den var liksom fantastisk som ett slag i ansiktet samtidigt som allt smög sig på, allt det fantastiska. Leo var precis lika underbar som han alltid är, alltså har svårt att greppa men har väl gått runt och drömt om scenarion som skulle ske om jag träffade honom de senaste 24 timmarna. Såg nu att det var en Scott Fitzgerald-bok som den var baserad på. Såklart. Alltså filmen var väl så som den var av många olika anledningar.
Leo var perfekt, Carey också (hon är väl typ en dröm), Tobey var inte alls så hemskt jobbig som han brukar vara. Miljöerna. K L Ä D E R N A. 20-talet. Hur den var filmad. Hur den var oförutsägbar och hur de olika figurerna var människor. Jag tycker alltid om när det är en figur i filmen som är författare för då har de alltid någon stund i filmen när de ska skina med sina talanger och det är ju kul.
"Gatsby believed in the green light, the orgastic future that year by year recedes before us. It eluded us then, but that's no matter - tomorrow we will run faster, stretch out our arms farther... And one fine morning - So we beat on, boats against the current, borne back ceaselessly into the past."
Som när man läser en bok skriven i dagboksform och huvudpersonen är en författare så texten liksom inte går förlorad ändå. Typ Stephen Fry. Eh he he he. Skitsamma nu började jag titta på en massa saker från The Great Gatsby och gick bort mig. Tillbaka till filmen. Jag ville liksom inte gå därifrån, inte göra något annat utan bara ha kvar filmen. Jag måste läsa boken.
Kommentarer
Trackback
