Att kaosa med sin filmnördhet och sitt vokabulär
NÄR JAG ÄNDÅ ÄR IGÅNG vill jag bara meddela att den här bilden förtjänar sitt egna inlägg, egentligen
Och ni kanske inte förstår det. Men alltså. Har ni sett Anna Karenina så förstår ni. Den här bilden i slutet av filmen tog mitt ömma lilla hjärta (stressat över att börja jobbet en minut senare) och ba lämnade det där att dö typ. Alltså på riktigt, man sitter där och är uppskakad över en hen som precis kastat sig under ett tåg och så ser man Jude Law sitta på den fina ängen i all sin grace och ropa på barnen. De leker lite och sedan är det slut. Sen ser man teatersalongen för hundrade gången, och den är helt övervuxen av ängen. Och det är så fint, så himla perfekt men samtidigt så himla abrupt. Och sorgligt. Åh den filmen.
Den här också på grund utav perfektionen i Keria Knightley och Matthew Macfayden tillsammans. Honom som Darcy. Honom som människa, skådis, alltså att han ens existerar. Titta bara vad fina de är och har man inte sett Pride & Prejudice, ja då förstår man kanske inte. Man förstår inte att de har kaosat runt i ungefär en miljard sidor, fram och tillbaka fram och tillbaka går om varandra och har sig. Man förstår inte att han inte skrattar för att han är Mr Darcy med att han ändå skrattar för att han älskar henner. Man förstår inte hur genuin den här stunden i filmen är!!!!!! FÖR FAN bästa filmen helt allvarligt jag älskar denna.
Den här också. För har man inte sett Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (OBS! Jag kunde stava det rätt utan hjälp förutom en bokstav OBS! Stolt OBS!) så vet man kanske inte att hon i det där nuet säger eller tänker "hörnet på munnen, sidan av nacken, ögonlocket" och man bara älskar att de äntligen hittat varandra. Man vet inte att hon älskar småsakerna i livet och att filmen är fullspäckad av fantastiskt fantastisk musik och man vet inte att han känner henne trots att de aldrig träffats. Man vet inte vilken film man missar helt enkelt.
De här bilderna förtjänar ett eget inlägg. För att det är den finaste filmen kanske någonsin av alla science fiction filmer. Om att glömma och inte hitta dit men ändå kastas dit för att man hör hemma där och om så himla perfekt imperfekta människor som man bara blir kär i, hela bunten. OBS! Inte Frodo OBS! Och de är kära och de är knäppa och passar inte alls ihop och hon byter hårfärg hela tiden och de busar och de raderar varandra och de fungerar inte ens själva, ännu mindre tillsammans och samtidigt bara tillsammans för att de är bara halvor utan varandra. Dessutom är filmens titel en bit ur en dikt från Alexander Pope så. How happy is the blameless vestal's lot! The world forgetting, by the world forgot. Eternal sunshine of the spotless mind! Each pray'r accepted, and each wish resign'd.
Och den här bilden förtjänar INTE SITT EGNA INLÄGG för visst är filmen fin trots att jag kan leva utan bitar av den och visst är soundtracket fantastiskt och Joseph-Gordon Lewitt gud när han sjugner "here comes your man" men det enda den här bilden säger till mitt ansikte är "en sådan person man kan sitta uppe hela natten och prata med" och jag blir arg för att någon någonsin sagt det till mig. Jag blir bara arg.
Varsågoda för kvällsprojekt utan ansträgning då fingrarna ba VILLE SÄGA SÅ HIMLA MYCKET SAKER PÅ BLOGGIS.
Kommentarer
Trackback
