stadsvandringar

   Hahhahah människor skrämmer mig (förlåt)(typ sådana som är med i SDU och kallar mig LILLA GUMMAN) och vissa människor förstår jag inte, men det är okej för jag förstår mig själv ganska bra. Jag tror det? Som jag förstått det krisar man hela sin tonårstid, done, men när den är slut - slutar man krisa då? Eller? För ibland känns det som att livet börjar få en stabil grund och jag är påväg ifrån det här med att ALDRIG VETA VEM MAN ÄR EUUH och sen tänker jag "men livet har alltid sina glada ögonblick snart kommer mattan försvinna från under mina fötter igen och jag kommer stå ensam kall rädd tom och vänta på bättre tider och de där bättre tiderna kommer komma och jag kommer bli tillsammans varm trygg fylld av kärlek. Men sedan börjar cirkeln om igen och jag blir övergiven sen hittad sen glad sen ledsen och så kommer det gå så tills jag dör i ett kretslopp". Men nu har det slagit mig, precis nyss, att det kanske inte kommer gå så för alltid. Att jag, och pärlor som finns i livet som är mitt, börjar hitta en grund och den passar ihop med varandras grunder. Det är inte så labilt och osäkert längre utan det som finns nu kan hålla, det kan vara så bra som det känns och det kan fortsätta så bra. Allting måste inte dö och allting måste inte ta slut, visst kan det vara så? Visst kan det vara så att ständiga kriser hör till labila tonåren och inte till L.I.V.E.T.? För livet utan pearls, vad är det för liv.