stadsvandringar

Jag vet inte om jag har en tickande bomb inom mig. Det är därför som jag inte vill slösa bort min tid, mitt liv på slaveri. Jag är för otålig. Jag måste vara i rörelse hela tiden, hinna träffa så många människor som möjligt och rusa från den ena platsen till den andra, se tre filmer varje kväll, se en flod av ansikten och läsa alla böcker som jag inte kan läsa sen, prata om vad jag har sett, överlämna mig till andra, hänge mig och glömma i samma sekund och skriva om natten, jag skriver helst om natten, nej, jag skriver inte, jag avgjuter det jag såg bortom, sova några timmar och sen gå och träna och sen till kaféerna – för annars blir jag en grav. Jag tänker bara på döden, när jag skriver om den. Den har inget namn. Du är den enda jag kan prata med medan jag är stilla. För du är så snabb du med. Jag tror jag åker till Amsterdam. Jag har vänner där. Det är mycket enklare där, sättet att umgås. Du kan prata med vem som helst. Så fort jag blir trött eller börjar hosta tänker jag: Är det slut nu?