Monolog från Calle Flygare
Det kan ju inte vara så –
Det kan ju inte vara så att jag har gift mig med fel person.
Det kan ju inte vara så att allting kraschar nu. Och att det är mitt fel. Jag har träffat en ny. Precis så är det. Av en slump. Jag bara träffade hen. Vi repeterade i kören. Hen var ny –
Hen såg bra ut, var kul. En gång, efter repetitionen, så var det hen som bjöd på drinkarna, senare. Hen dansade bra. Dansade otroligt bra.
Det var aldrig så att jag tänkte lämna min tjej/kille för det, aldrig.
Det var bara så att det blev starkare hela tiden. För stort.
Plötsligt tyckte jag att det med den nya var mycket större än nånting som jag nånsin hade upplevt. Allt annat bleknade. Och – och nu – jag – Jag är förälskad.
Och till slut: ett hemligt veckoslut i Venedig, jag ljög.
Jag sa att jag åkte med min bästa vän, med Eva, som jag känner ända från grundskolan. Eva backade upp alltihop. Hon ljög för min skull. Hon sa att det var så härligt i Venedig. Det var verkligen härligt. Riktigt härligt.
