stadsvandringar

   Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
   Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getingstick – varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?
   Och hon vänder sig till den unge psykoterapeuten med sitt lilla anteckningsblock och sin trubbiga, gula penna: du har kommit för att göra mig frisk och arbetsför, säger du. Det är alldeles onödigt. Stoppa du ner din lilla anteckningsbok och gå någonstans där du behövs. Jag vet att existenser bara kan uppstå på s.k. naturlig väg. Jag är ju en bildad kvinna med akademiska betyg, som vet att kvinnans ägg befruktas av en spermie och utvecklas i moderlivet under nio månader, vartefter det framfödes som mänsklig varelse under outhärdlig smärta. Men kan inte existenser uppstå på mindre brutalt sätt? Kan inte befruktning, havandeskap, nedkomst, mänskans uppväxt, och smärtsamma liv, borttynande och död, upplevas fullt naturtroget genom massmedia? Ett bra teveföredrag om spädbarnsvård t.ex., är inte det minst lika realistiskt och ansträngande för ryggen på teve som på bebe? Jo. I praktiken är det ju alltid dig själv du är havande med och dig själv du föder fram.

Vid tidens slut vi icke stå

än är det levnad kvar.

Mot nya morgnar skall du gå

du som vid slutet var.

   (Böjer sig mot den tomma stolen) Eller hur?
   (Ser upp, backar förskräckt)
   Men den unge terapeuten med sin trubbiga gula penna tycks ha tagit henne på orden. Han går mot dörren.
   -Nej, utropar hon. Gå inte redan! Häll åtminstone upp lite tevatten först. Själv kan jag inte. Jag skakar så. Se! Ja, plötsligt känner hon sig gammal. Hopsjunken och grå vaggar hon från sida till sida och darrar med händerna sträckta mot honom. Se! Känn! Klibbigt, va? Sån var jag inte förr. Hela jag badar i svett. Jag rinner bort, gör jag inte? Och vilken färg jag fått. Det är den här förbannade medicinens fel. Se. Jag har visst bytt ras också. Jag ser ut som om jag kommer från Filippinerna, jag som är från Enköping. Hur kan dom höra så här med en mänska? Bara langa opp henne som ett jävla paket med rumpan bar, raka av tinningarna, smörja henne med vaselin och ge henne chocker så hon hoppar och skakar och inte kommer ihåg ett jävla dugg. Och den här paltan (Sliter i klänningen), bara den räcker för att ta död på den självkänslan dom har lovat en. Gå inte snälla du. Säg något rart till mig.
   (Trycker på bandspelaren, musik) Dansa med mig, är du snäll. Bara några steg. Vi har ännu några minuter tillgodo och jag kan fortfarande röra mig med visst behag. Se!
   (Rör sig runt) Dansa med mig. Håll mig i dina armar.
   (Hon dansar sakta, länge, ser sen upp på ”honom”)
   Du uppvaktar mig inte längre. Synd (Paus) Tala om varför du inte uppvaktar mig längre. (Paus) För att det är slut? Alldeles slut? Finns inte kvar en enda lite skrymsla i minnenas brunn, som man säger, med en lite gnagande tagg? Hm? Finns inte en lite kärleksrest kvar som gråter av saknar åtminstone? Hm? (Musiken tystnar). Nu tog musiken slut, men låt inte det hindra oss. Det sjunger ju i våra vener och artärer, eller hur, älskling?