stadsvandringar

   Alltså det är ju någonting som har slagit slint i denna lilla sak jag kallar hjärna som sitter innanför min deformerade skalle OBS! den är på allvar deformerad I belive efter min sugploppsfödsel (wtf seriöst modern medicin?) OBS!. Eventuellt så fuckade den lilla mini weekenden av ledighet upp mig för nu går jag runt och gråter hela tiden, åt allt. Nyss så skulle Mats skicka betygen han scannade in åt mig, de hade inte kommit fram så jag börjar typ grina i ångest över att jag kanske kommer fucka up ansökningen samt hat över att jag är ute i sista minuten. Sen känner jag hur dåligt samvete jag ger honom, och börjar grina över det istället (okej nivån är: började grina av att skriva detta pga återupplever händelseförloppet som fortlöpte för ca 10 min sen YES). Sen ringer han mig och ba "jag hittade mailet!!!" och så börjar jag grina över det. Allt är slint allt är fel men ändå rätt. Jag växlar mellan att gråta, men inte bara ledsengråta som i en glänsande tår av SORG på kinden - utan mer fulgråta riktigt ordentligt och hårt och bra. Den andra växeln jag har illustreras bäst som "HIHIHIIHI ÄLSKAR LIVET HAHA VA HÄNDE DET NU hahhaha life u so crazy hahah but i love u och älskar aaaalla hihiihihihi livet hiihihihihii". Seriöst. Uh.