stadsvandringar

   Är lite ledsen nu (underdrift. Tänk vanliga känslojessica PLUS sjukishjärna = känslohjärna deluxe) efter ännu en diskussion kring *the n-word* (obs X tycker det är ok att säga på svenska men EJ engelska wat). Tänkte skriva en text om hur spännande det är på jobbet när min pk-sida kraschar med min inte så pk-sida och Rafi AKA gud av människokännarna ba INTE FÅR IHOP DET. Tänkte skriva något kul, bli gladare och satirig. Glömma att jag var ledsen som en gör när man börjar skriva. Men jag. ORKAR INTE. Jag orkar inte. orkar inte jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara en del av en utsatt grupp som alltid tar kampen och jag orkar inte kämpa mot priviligerade gruppen som alltid vill ha så mycket plats och så mycket rätter som den inte borde ha men som den vant sig vid. JAG orkar INTE DET MER JAG ORKAR INTE sitta på krogen och höra hur en kille tycker det är jobbigt när tre kvinnor argumenterar för feminism pga han känner sig liten av att ha tre människor langa argument mot honom när han bara står där och gapar. Han vill bara att vi ska vara lite snällre, försiktigare, långsammare (?) i vår argumentation mot hans ogenomtänkta förslag. Varför? För att det är så vi blivit behandlade? För att han tar åt sig mer då? För att förändringar skett på det viset? NEJ. FÖR ATT HAN VILL DET. PUNKT. FÖR ATT DENNA människa som alltid fått bestämma allt i allt vill fortsätta bestämma allt i allt. Och för att vi som har blivit bestämda över i allt om allt ska fortsätta bestämmas över i allt om allt. För det alltid varit så (OBS denna fras behöver inte uttryckas bokstavligen men finns alltid med i dessa krockar). Det är så jävla mycket bullshit och jag orkar inte med det mer. OBS går att applicera på absolut alla diskussioner som sker mellan två *icke jämställda* parter. ALLAL ALKfmlsmdlLALLA OKEJ