stadsvandringar

satt i soffan med kvinnor omkring mig som pratade om dig. jag nämnde dig (otroligt subtilt i en relevant kommentar måste jag tillägga, den fokuserade inte ens på dig = supersneaky) och de började spinna off om hur snygg du är. med dina armar.
oj. tänkte jag. ser andra dig också som snyggingen? eller? tänkte på hur jag känner dig, hur vi pratade och hur ingen visste om det. tanken att berätta det slog mig ju självklart, men fastnade inte. varför skulle den. vet inte vad jag menade med sista meningen "varför skulle den" men, varför skulle den? varför ska andra veta om det? varför är det relevant i livet? ingen bryr sig ju, ingen förutom jag. och kanske mina is-isar. men det är bara för att de är lojala mot mig, finisarna. du bryr dig ju uppenbarligen inte. snarre ärre ett nytt årre. då ärde väl dags att släppa hela grejen. "enough, enough now." för att citera love actually så som jag tycker om att göra.
vi är lika men so is en hel del andra människor, både lika dig och mig, lika oss båda antagligen dårå. vi kommer antagligen inte ens fira nyår på samma ställe. om jag inte lyckas vara supersneaky även där, man vet aldrig med mig. minst av alla jag. men antagligen inte. ingen nyårs kyss, inget nyårs nått. nyår är ofta den sämsta festen på året, antagligen på grund utav de nedslagna förhoppningarna som man låtsas om inte är där.
synd att vi fallerade. det hade kunnat bli bra.