stadsvandringar

Ibland vill jag slå mig i ansiktet och säga åt mig att skärpa mig istället för att sväva på rosa moln i en alternativ verklighet där allt är möjligt. Det vill jag dock ganska ofta, inte bara ibland. Trots att jag inte alls svävar på rosa moln i en alternativ verklighet, någonsin (för ett år sen kanske). Så det var ju dumt? Men jag vet inte. Kanske svävar jag på rosa moln i den riktiga verkligheten ibland, så som jag vill se den. Men jag vågar inte tro att den ska vara så bra som den är ibland, därför jag behöver slå mig själv. I ansiktet.

Bottomline; livet är fint. Ändå. Och så. Eller något. Fanns ingen bottomline.

DOCK kanske jag borde sluta kära ner mig så sjukt hårt i skäggiga män, det har blivit för mycket av en vana. Tror inte på fridas regel om att det är okej så länge det bara är en, the one and only perfect drömmen. Men den regeln funkar ju typ inte. Så kanske ska lugna mig lite. Eller inte, vad ärde för fel på att luras med sig själv lite ibland?

Man kan i och för sig bli dryg då.