stadsvandringar

Allting är så himla knäppt och konstigt just nu. Väntar på att lättnaden ska komma, att diverse stenar ska lyftas bort, men det kommer de inte. Det finns knappt något att lyfta, fast jo men det sitter fast och kommer inte lyftas under närmaste tiden. Snart ska jag hoppa in i duschen (oh sweet joy) och allt kommer kännas bättre och lättare osv efteråt då jag släppt saker mer eller mindre men just nu känns allt så himla abrupt. Allt slog till på mig på en gång och jag svajade till lite, just nu.

VÄRLDEN ÄR SÅ HIMLA SNE, den lutar så himla fel och den går inte å räta till. Vädret må bidra till denna fantastiska sinnesstämning men jag brukar ju vara glad, i hjärtat, å kunna se saker från en fin sida. Jag orkar inte nu. Jag orkar inte att livet bitchslapar mig och att jag skyller på att "livet bitchslapar mig", vadå livet? Du själv rå? Är det livet som bestämmer över dig och inte tvärtom eller? Bitterheten är total (den meningen var jättemycket överambitiöst konstig men är för suuuuuuuuuur/aaaaaaaaaaaarg för å bry mig för himla mycket).

Allting är fel och ingenting är rätt men det är fel, för de är absolut. Mycket är fel men vissa saker är så himla rätt och det är dem man ska hålla fast vid. Dem man ska tänka på. Känner mig väldigt frågande ställd mot grammatiken i denna text med dedemdedemdedem.