Barn
När jag ändå håller på och köttar min blogg och återpublicerar alla texter och bilder... så vill jag bara uppmärksamma den här bilden igen.
Jag såg den i någon slags superversion av nya testamentet som typ bara bestod av bilder, på en religionslektion. Jag önskar att jag var religiös, lite. För då skulle jag kunna tro att pojken på bilden, den lilla killen det de lyckliga (så himla lyckliga) ögonen kommit till himlen. Att han var lycklig. Med sina älskade. Men eftersom jag inte riktigt är religiös och inte kan bestämma mig för vad jag tror händer efter döden, vilket ändå är logiskt då ingen vet säkert (haha okej ja) så dör jag varje gång jag ser hans fina, glada ansikte. Alltså mitt hjärta går verkligen sönder i tusen bitar och jag vill bara lägga mig på golvet och inte finnas. För man känner sig ganska värdelös när man gråter över en pojke och hans liv men ändå inte gör särskilt mycket för att hylla vad han gjorde.
Förstår ni ens vad som står där? Den här lilla killen (jag säger lilla killen för han var så himla liten) var barnarbetare men lyckades sprida till världen; köp inte mattor knutna av barn. Alltså det är ganska stort att göra innan man ens har fyllt 12. Och sen dödar någon pojken. Jag vet att det dör hundratusentals barn i världen varje dag, men låt mig bara för en sekund bara bryta ihop lite över en enda pojke.
Kollade upp det lite mer nu, det verkar som att han dog 13 år gammal (eller ja, beroende på när på året Iqbal var född, han var född 1982 i alla fall). Han började jobba som skuldslav när han var fyra år. Fyra år. Fyra år gammal. Inte ens förskolebarn i Sverige, dagisbarn. Fyra år gammal började Iqbal jobba med att knyta mattor. Skuldslav innebär att han betalade av en skuld. Skulden var för en operation hans mamma gått igenom, eller ett bröllop hans bror haft, eller medicin hans bror behövde - olika sidor säger olika saker men detta är i vilket fall oväsentligt - skulden motsvarade ett hundra svenska kronor och hans lön låg på några ören.
Så den här pojken börjar jobba, återigen säger jag, fyra år gammal. Olika saker säger olika, återigen, om hur han slutade skuldslaveriet. En sida säger att han blev befirad av Skuldslavarnas befrielsefront, en annan säger att han rymde (andra gången lyckades han, första gången blev han tillbakaförd) och senare slöt sig till Skuldslavarnas befrielsefron för att arbeta mot barnarbete. I vilket fall gjorta han något för barnarbetarnas situation och hjälpte många, talade för många, gjorde mycket fint. 1995 blev han skjuten.
Förstår ni att han blev skjuten, mördad, efter att ha levt 12 år på jorden och redan hunnit göra så mycket? Föstår ni att den här, fantastiska, pojken blev dödad? Förstår ni varför jag hatar världen ibland? Eller inte så mycket hatar, bara är otroligt rädd för. Gör det inte ont i hela er själ när ni tänker er barn som lider? Hur barn behandlas? Hur man förstör något som har så lite ont i sig? Jag vill bara sluta existera. Stoppa världen från att existera när sånt ska hända, helt allvarligt.
Jag vet väl egentligen inte var jag ville komma med den här texten. Hade inte tänkt skriva så mycket alls från början men det blev väl lite när jag totalt bryter ihop här i min säng. Jag vet inte vad jag vill i livet. Men visst skulle det vara fantastiskt om jag kunde göra något bra för barn. Det går! Iqbal har för tusan lämnat efter sig världens arv av medvetenhet, trots att det inte är nog eftersom världen är så hemsk så är poängen kvar lika stark och lysande. Jag vet bara inte om jag skulle klara det, rent psykiskt, om jag skulle ex volontära i utsatt land. Men det får man väl övervinna, om man vill göra något. Något ska jag göra. Någonting. För barn.
Kommentarer
Trackback
