DETTA
Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt. Men det sitter mest i skallen.
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt. Är jag hjärtlös och förfallen?
Vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin kunnat nå, tills bara skulden gör oss två. Det är bara tur att hjärtat klappar, ändå.
Dagen går, det mulnar strax, jag tror att det är dags att gå på fest, vi måste göra nåt åt ledan. Vad var det som gick snett, vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest... Har vi nött varandra redan?
Vi lever sönder samma dagar, vad ska vi prata om idag? Var det du som blev som jag?
Alla ögonblick vi jagar, för att vara nånting mer än bra att ha. Stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas. Men inga stjärnor, inga himlar över dom som inte lyckas.
Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt.
Det är så skönt när allt fungerar... Det skulle varit vackert, starkt och varmt men det känns fult och kalt och kallt, det är så trist när allt stagnerar.
Och ingen vill förlora, vara den som fick ett tack. Vara den som inte stack när tankar blev för stora, och sprack.
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt. Är jag hjärtlös och förfallen?
Vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin kunnat nå, tills bara skulden gör oss två. Det är bara tur att hjärtat klappar, ändå.
Dagen går, det mulnar strax, jag tror att det är dags att gå på fest, vi måste göra nåt åt ledan. Vad var det som gick snett, vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest... Har vi nött varandra redan?
Vi lever sönder samma dagar, vad ska vi prata om idag? Var det du som blev som jag?
Alla ögonblick vi jagar, för att vara nånting mer än bra att ha. Stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas. Men inga stjärnor, inga himlar över dom som inte lyckas.
Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt.
Det är så skönt när allt fungerar... Det skulle varit vackert, starkt och varmt men det känns fult och kalt och kallt, det är så trist när allt stagnerar.
Och ingen vill förlora, vara den som fick ett tack. Vara den som inte stack när tankar blev för stora, och sprack.
Det var jag med allt mitt snack om större ensamhet och plats att tänka på. Det var du och dina vänner.
Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, hurså? Det blir fel hur man än känner.
Det är så konstigt att försvinna, det känns så dumt att stanna kvar, så befängt att leta svar.
Finns ingen eld som orkar brinna, inga röda mattor och ingen stolt fanfar.
Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar av passioner kan det tyckas. Men inga stjärnor, inga himlar över dom som inte lyckas.
Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss.
Som ett konstgjort litet bloss.
Som en pacemaker som tickar, för oss.
Kommentarer
Trackback
