stadsvandringar

   Jag var och köpte en kostym, till min egen begravning. Jag tänkte nånting enkelt och ett svart paraply, ingen fluga vid halsen, ingen blomma vid bröstet. Det där morsgrismodet nu.. är så att man kan spy

   Ska jag dö, ska jag ha levt och inte bara hukat mig för världen
   Det var väl vad vi sa. Det var väl vad vi sa?
   Så vem var han, han i kistan med alla rösterna i huvudet? Vid de stimmiga borden sa han knappt ett ord. Jag gick och satte mig längst bak på ceremonin, eller om det var teater? Hela tyngden av ett laddat liv.

   Tre lätta skopor jord.
   Ska jag dö, ska jag ha förstått, och kanske vandrat några gator i Venedig.

   Bara du och jag. Bara du och jag.
   Och där satt hon som höll mig vaken många nätter, mest om hösten. Synd att jag aldrig var hennes typ, för hon var min. Och så långt mitt hjärta räcker, två rader av dom närmsta, en lucka i ett pussel där mitt hjärta passar in.
   Får jag leva tills det räcker, ska jag säga er hur mycket ni betyder
   Jag hörde vad ni sa. Jag hörde vad ni sa.
   Jag var och köpte en kostym och ett svart paraply Ring ut, ring ut det gamla, nu går det som det går.
Jag var och köpte en kostym.