stadsvandringar

   Hej. Tänkte på dig. Tänker du på mig? Nej. Nej jag tror inte så många gör det. Nej. Men ler lite mot mig gör man. Kikar lite. Gosar lite. Inte så mycket mer. Jag tror jag förtjänar lite mer. Är kräsen har jag fått höra så vi kan säga att det är därför. Men jag saknar din närhet. Din värme. Din hud. Det är helt fantastiskt löjligt hur sådana småsaker kan få en att känna så mycket, att sådant kan få ens hjärta att slå så fort att man inte vet vad som händer.

   Egentligen saknar jag stabilitet. Du kan inte ge mig det, ibland tror jag ingen kan ge mig det. Ingen verkar ju visa sig frivillig heller så, mitt antagande kanske är rätt? Jag saknar riktningar. Och nu när jag är så rädd, så förskräckligt rädd, för framtiden och livet och så... då skulle jag behöva stabilitet och riktningar NÅGONSTANS. Samtidigt som jag aldrig någonsin skulle kunna svika mina principer eller så. Därför kan jag inte bara ta vad som helst med lite riktning. Det måste vara rätt också. "Jag tror att jag är mer kär i kärleken i sig, än i dig, förlåt" har Lasse sagt. Jag hoppas inte det är sant. Att det inte stämmer på mig. Vi skulle dock kunna vara bra tror jag. Oops nu sa jag något farligt. Så där kan man inte bara säga. Att vi skulle vara bra? Pffh vem vet (jag). Men egentligen vet inte jag - skulle det vara nära kanske jag skulle backa. Jag hoppas ändå inte att jag skulle backa. Jag tror på mig själv, litar på mig själv, jag skulle inte backa. Jag är bara van vid att vara ensam. Att ta hand om mig själv och ingen mer, ingen mer kan ta hand om mig som jag. Den illusionen lever jag i. Vet inte om den är sann. Saknar dig. Tänker på dig. Vill ha dig här. God natt. "Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej än för mig, trots allt"