mannen som fattar grejen
han har alltid varit en sådan som är för häpnandsväckande och nära för att kunna analysera så som min hjärna i vanliga fall gör automatisk, med eller utan mitt medhåll. men det finns absolut inget vanligt med honom. han har varit så nära att jag inte ens reflekterat över faktum att han gått oanalyserad, inte som karl alltså. karl, mannen som jag inte kan läsa av men som jag också är medveten om att jag inte kan läsa av. han får mitt hjärta att gå lite för fort och min hjärna att gå lite för långsamt.
men tillbaka till the man of the hour. idag såg jag honom! alltså verkligen såg honom, så som jag brukar se människor. jag såg förbi hans fantastiska leende, hans stora siluett, hans underbara röst, hans fina dialekt som inte går att placera, hans lätta sätt. jag såg liksom vem han är, lite mer. jag har sett en glimt förut, det räcker med att prata med honom och plötsligt förstår man varför hans attraktionsförmåga är så omöjlig som den är. när jag pratade med honom blev jag slagen av hans intensivitet och ödmjukhet, det är som om han pratar till ens själ och detta är helt utan överdrifter. det känns som att han förstår allt och ändå tycker att varenda ord man yttrar är livsviktigt att höra.
hur kan detta gå ihop? undrade jag då. hur kan en man som är så fantastisk på det han gör vara så förundrad över den han pratar med, oavsett vem det är? det är klart att han kan vara ödmjuk. men så ödmjuk?? han vet ju hur bra han är, hur lätt han skulle få vem fasiken han fick lust att ta.
idag fick jag det lite motsatt. han kanske inte är så medveten om det fenomenala som är han. han kanske är lika ödmjuk inför sig själv som han är inför andra. visst har han ett självsäkert leende som får vilken flicka som helst ben att smälta, men kanske är det bara för att leendet är så genuint? en genuin glädje över, jag vet inte, situationen och tillvaron. att leva. han är inte en sån som ler för att han vet vad det gör mot det motsatta könet (det vet han inte), inte en sån som avslappnat lutar sig mot väggen för det ser så otroligt sexigt ut. han gör det för att det är han. och det är vad han känner för att göra, vad som är naturligt för honom.
och jag inser nu att det är det som gör honom till den oemotsåndliga dragkraften som han är, hur han inte anstränger sig för att förgylla sig själv. utan bara för att förstå mer. han fattar grejen. han fattar den som så få andra, och jag vet inte ens om han vet om det själv.
men tillbaka till the man of the hour. idag såg jag honom! alltså verkligen såg honom, så som jag brukar se människor. jag såg förbi hans fantastiska leende, hans stora siluett, hans underbara röst, hans fina dialekt som inte går att placera, hans lätta sätt. jag såg liksom vem han är, lite mer. jag har sett en glimt förut, det räcker med att prata med honom och plötsligt förstår man varför hans attraktionsförmåga är så omöjlig som den är. när jag pratade med honom blev jag slagen av hans intensivitet och ödmjukhet, det är som om han pratar till ens själ och detta är helt utan överdrifter. det känns som att han förstår allt och ändå tycker att varenda ord man yttrar är livsviktigt att höra.
hur kan detta gå ihop? undrade jag då. hur kan en man som är så fantastisk på det han gör vara så förundrad över den han pratar med, oavsett vem det är? det är klart att han kan vara ödmjuk. men så ödmjuk?? han vet ju hur bra han är, hur lätt han skulle få vem fasiken han fick lust att ta.
idag fick jag det lite motsatt. han kanske inte är så medveten om det fenomenala som är han. han kanske är lika ödmjuk inför sig själv som han är inför andra. visst har han ett självsäkert leende som får vilken flicka som helst ben att smälta, men kanske är det bara för att leendet är så genuint? en genuin glädje över, jag vet inte, situationen och tillvaron. att leva. han är inte en sån som ler för att han vet vad det gör mot det motsatta könet (det vet han inte), inte en sån som avslappnat lutar sig mot väggen för det ser så otroligt sexigt ut. han gör det för att det är han. och det är vad han känner för att göra, vad som är naturligt för honom.
och jag inser nu att det är det som gör honom till den oemotsåndliga dragkraften som han är, hur han inte anstränger sig för att förgylla sig själv. utan bara för att förstå mer. han fattar grejen. han fattar den som så få andra, och jag vet inte ens om han vet om det själv.
Kommentarer
Trackback
