stadsvandringar

fri från alla domedagsdressyrer, månen stod i zenit över ån. det var sommar och du skulle härifrån.
jag såg bjälken i mitt öga men sån insikt hjälper föga (när frukbarhetsgudinnan plockat ut sitt arvode)
då vill man skrika börja om och stanna kvar, men vem hör en sådan sliten kommentar?
-inga svar
men stjärnor föll och höll oss fågna i ett avsked under månen. ordet om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen; en kyss i dionysos, tête-à-tête. ett snedsteg av förlåt som jag förlät
månen har en kraft som förnuftet aldrig haft, och aldrig får - då går det som det går
sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår fast inga toner kan förklara hur jag mår

och det blev sent och det blev tyst
blev du rädd och jag blev stel och du sa allt det här är fel men alla älvor höll sig kvar och nu var döden uppenbar vid vårat avsked under månen
vi vände innan venus syntes klart och landa i en säng med valda ord
det var lugnt och tyst men knappast underbart, för är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet. då var vi två, men ensamheten gav sig på. och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få, och det såg du men du bad mig inte gå
men förstå

det vart en sekund av enighet, å en sekund av osynliga tårar i dionysos disonans. en sekund var klarsynt och jag förstod att jag var en av tusen dårar
så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument. det var vacker men det såg jag först idag
till dionysos vinkapell, jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifrån till en drottning under månen.