Del 1
Alltså jag förtrycker mina tankar. Jag förtrycker dem så himla hårt. Känner jag. Den enda gången jag hinner/kan tänkte eget är när jag cyklar hem sent på kvällen, och inte fasiken kan jag få ner dem då? Orkar inte få ner dem. Gör ingen ansträgning när jag kommer fram heller. Jag förtrycker dem.
Jag prioriterar så himla knäppt och inte det jag egentligen behöver just nu så som att tänka och andas utan sådant som är ansvarigt att prioritera så som manus (ej rollanalys, icke, för mycket tankar!) och skola. Har ingen balans men hoppas att om jag tar detta nu kan jag sedan slappna av och göra om, göra rätt nästa gång. Man lär sig ju.
Vad upptar mina tankar då? Inte mycket. De finns ju inte. Men djupt där nere där de dväljes (för att citera Strindberg lite fritt) utan min ansträgning eller bekräftan handlar det nog mycket om män och människor. Det är två olika saker förstår ni. Män är en sort för sig. En dum sort ibland förvisso, precis som kvinnor, men ändå något så fantastiskt att det är fristående. När det är män alltså. Män inte pojkar. Vissa vet skillnaden. HAN med stort allt (och med allt menar jag alla bokstäver i ordet HAN) som fångar mitt liv och min dag utan en enda blekaste aning. Inte en blekaste. Knäppt. Jag tror jag. Nej. Men alltid ska de där Männen falla för övriga kvinnor vid samma namn. STF-namnet. Så.
Jag saknar människor i mitt liv som jag behöver, ser upp till och MÅSTE eggas av. Jag har några fina men inte alla som jag behöver, just nu. Jag kan inte ta tag i dem och de ser mig inte för tillfället dock. Synd. Det blir nog bättre.
After the pain/rain has gone, when all your hope has flown. You will just smile and say; I love you anyway.
Jag prioriterar så himla knäppt och inte det jag egentligen behöver just nu så som att tänka och andas utan sådant som är ansvarigt att prioritera så som manus (ej rollanalys, icke, för mycket tankar!) och skola. Har ingen balans men hoppas att om jag tar detta nu kan jag sedan slappna av och göra om, göra rätt nästa gång. Man lär sig ju.
Vad upptar mina tankar då? Inte mycket. De finns ju inte. Men djupt där nere där de dväljes (för att citera Strindberg lite fritt) utan min ansträgning eller bekräftan handlar det nog mycket om män och människor. Det är två olika saker förstår ni. Män är en sort för sig. En dum sort ibland förvisso, precis som kvinnor, men ändå något så fantastiskt att det är fristående. När det är män alltså. Män inte pojkar. Vissa vet skillnaden. HAN med stort allt (och med allt menar jag alla bokstäver i ordet HAN) som fångar mitt liv och min dag utan en enda blekaste aning. Inte en blekaste. Knäppt. Jag tror jag. Nej. Men alltid ska de där Männen falla för övriga kvinnor vid samma namn. STF-namnet. Så.
Jag saknar människor i mitt liv som jag behöver, ser upp till och MÅSTE eggas av. Jag har några fina men inte alla som jag behöver, just nu. Jag kan inte ta tag i dem och de ser mig inte för tillfället dock. Synd. Det blir nog bättre.
After the pain/rain has gone, when all your hope has flown. You will just smile and say; I love you anyway.
Kommentarer
Trackback
