stadsvandringar

Tankar har efter detta fått en helt ny innebörd för mig. Guldkanten i livet är att jag lär mig så mycket. Det är kontigt hur bäst och absolut mest skrämmande det kan vara att känna hur mycket man har kvar att lära sig. Båda på samma gång (vart du vill så fort du kan vart du vill så fort du kan).

Tänkte på citat idag när jag satt på bussen. DÅ kan det också hända att jag tänker, bara inte lika ofta som på cykeln, men då har jag ju lite möjlighet att skriva ner nåt på mobilen min. Ett bra citat som citeras måste vara slagfärdigt, kort och koncist. Inte som jag då. Jag behöver utläggningar. Att citera en åsikt kan appliceras på mig, men sällan säger jag så korta men innehållsfulla saker att de kan citeras. Enstaka citat ger ju absolut ingen bild av människan i frågan. Man kan ju ha "fått till det" med orden för första gången någonsin, lyckats formulera sig som aldrig förr, tänkt en tanke som egentligen inte är ens egna men citeras för den låter ju så bra. Citat är helt missvisande i singular, i plural lite mer substansfullt. Åh Du vilka samtal vi skulle ha. Ja sluta dröm nu jessica. Wakey wakey.

Utmattande på ett skönt sätt att anstränga sig till att skriva ner nåt här. Bra. Ett steg framåt.

Ibland får man klippa och klistra och det blir ju bra ändå. Ibland följer man inte orginalet men lär sig något på vägen. Ibland ser men fyrkantiga hus, runda, ovala, uppochner, bakochfram och undrar varför skoggshuggaren inte är ens man. Varför han inte är det rätta. Och var ens hus är. Ligger det vi svartån? Jag tror det är där jag hör hemma. Ibland. Jag tror jag hör hemma överallt. Det är fint. Jag gör mig hemma överallt, genuint, när jag vill och kan. Där hör jag hemma.