Del 3
Och så kom det som en flod och ibland förstår jag och ibland förstår jag inte. Jag älskar och och ord. De är bägge bra.
Melankoli är ett fint ord. Med en inte så fin innebörd. Eller vem ska säga vad, men jag tycker inte det. Eufori är inte riktigt lika fint men ack så mycket finare innebörd. "Vem har så bra, vem har så bra, vem har så bra mixturer? Mot all melankoli". JAG HAR!
Melankoli är ett fint ord. Med en inte så fin innebörd. Eller vem ska säga vad, men jag tycker inte det. Eufori är inte riktigt lika fint men ack så mycket finare innebörd. "Vem har så bra, vem har så bra, vem har så bra mixturer? Mot all melankoli". JAG HAR!
Jag vet inte alls vad jag ska göra.
Söndagssolen står modigt blänkande.
Om det är mina egna tankar som vill.
Och inte dina som binder oss samman.
I stunden accepterar jag ändå avståndet.
Om oundvikligheten och oändligheten.
Värdigheten i mina klumpiga uttryck.
Solen värmer min panna, allt stannar.
Hela tiden då musiken spelas.
Under hela tiden mina ögon sluts.
Är det inte märkligt?
En person skrev det där. Det där över det här. (Det är jag. Inte författaren alltså utan objektet. Ja inte egentligen men jag känner så). Jag tror den personen är en av dem mest inspirerande personerna jag någonsin sett. Sett. Se. Jag kan inte säga det nu, men det är så. Det är lite förbluffande. Men ännu mer är det varje gång jag läser texterna. De tar mitt hjärta. Lite som Strindberg. Han stal det också. Vissa får, jag låter dem, de är värda det tusen gånger om.
Kommentarer
Trackback
