stadsvandringar

Känner mig för sårbar för att skriva på en annan blogg som är den andra. Kommer bara misstolkas och felläsas. Är lite trasig, på benet också. Vet inte om det är kul eller tråkigt, eftersom det känns lite ironiskt.
Behöver någon slags räddning just nu nu men ingen ser det så jag får vänta tills jag kan rädda mig själv. Tänkte skriva "jag får väl vänta tills den kommer" men det är ju, som alltid, bäst å ta tag i saken (sig själv) själv.
Fin musik räddar mig i sekunden. Sen räddar vårvädret, glass och premiären mig lite. Även det bara i sekunden, sen faller jag igen. Det är synd. Murphys lag är på mitt liv och jag tycker synd om mig själv. Vill mest bara lyssna på Lars Winnerbäcks och Cornelis texter. Och tycka synd om mig själv. "Människor är dumma i huvudet, jag också." vill jag egentligen skriva men alltså, så arg är jag inte på livet? Jag känner det ändå. Människor är dumma i huvudet. Inklusive mig. De är inte exklusivt dumma i huvudet, men alla har sina moments.

Saknar kyssar så jag dör. Kommer snart gå fram till en man på stan och kyssa honom. Bara för att det behövs. SKOJA det skulle jag nog aldrig våga. Men man kan väl drömma scenarion. Jag måste ju ta ett steg för att få en kyss. Helst från mannen med flugan, mest bara absolut exklusivt en kyss från den mannen. Eller kyssar, i plural. Åhe.