Alltså så himla
Okej nu har jag fått ur mig lite tårar efter omtumlande dag men ÄR SÅ TRÖTT. Har aldrig någonsin känt mig såhär mycket "ser ej ljuset i slutet på tunneln" förut och min logiska hjärnhalva säger ändå ständigt åt mig "det är där! Den 25 maj". Men min efterblivna hjärnhalva som på något sätt muterat sig och nu lagt sig som ett filter över hela hjärnan säger "du kommer dö pga prestationsångest". Vad är felet? Varför måste jag prestera? Inte nöjd med dessa frågeställningar, skit i dem.
Jag känner mig mest tom just nu. Alltså i denna sekund, tidigare har jag haft en massa vällande upp i mig. Jag vet/tror att jag kan klara det. Som sagt, min logiska hjärnhalva vet, min efterblivna tror. Det är typ det som förstör hela grejen, tvivlet.
Och så går jag runt och känner spontant bara att jag hatar allt och alla och att allt bara kan försvinna inkl. jag. Så fort jag tänkt denna tanke bitchblickar jag mig själv mentalt för det är klart att jag inte känner så. Det är klart att jag har förnuft nog att veta att det är inte så. Men ändå spontanar min efterblivna hjärnhalva på mig ibland och allt väller ut igen. Dessutom saknar jag min gammelmormor. Så himla mycket att jag kan snudda henne med tanken och vilja bryta ihop eller dyl. Men det gör jag inte. Så kan man inte göra. Man kan inte bryta ihop. Man ska vara stark, bita ihop och pressa sig igenom. Allt (som är svårt/jobbigt (förutom begravningar)).
Idag misslyckades jag fatalt typ och började gråta på min svenska lektion. Har fortfarande inte släppt det och kommer inte kunna göra det förens jag har bett om ursäkt till min finafina svenska-lärare. Vilket jag aldrig kan göra förens om kanske två år, innan dess kommer jag bara bryta ihop igen vid försök att tala med henne. Kanske kan skriva ett mail. HAHA så o-lena att det inte finns (hon kan ej teknik).
Okej nu känns det bättre. Bloggen hjälper mig väl lite. Svackan är djup, "men det ska nog gå" (strindberg drömspel teater västmanland bodil). Snart kommer ett glatt inlägg kanske pga fin sak i livet. Juste det är dem man ska fokusera på. Ser ej skogen pga många träd, ska bara backa lite så kan jag lugna mig igen. 25 maj. Då kan jag skratta.
Jag känner mig mest tom just nu. Alltså i denna sekund, tidigare har jag haft en massa vällande upp i mig. Jag vet/tror att jag kan klara det. Som sagt, min logiska hjärnhalva vet, min efterblivna tror. Det är typ det som förstör hela grejen, tvivlet.
Och så går jag runt och känner spontant bara att jag hatar allt och alla och att allt bara kan försvinna inkl. jag. Så fort jag tänkt denna tanke bitchblickar jag mig själv mentalt för det är klart att jag inte känner så. Det är klart att jag har förnuft nog att veta att det är inte så. Men ändå spontanar min efterblivna hjärnhalva på mig ibland och allt väller ut igen. Dessutom saknar jag min gammelmormor. Så himla mycket att jag kan snudda henne med tanken och vilja bryta ihop eller dyl. Men det gör jag inte. Så kan man inte göra. Man kan inte bryta ihop. Man ska vara stark, bita ihop och pressa sig igenom. Allt (som är svårt/jobbigt (förutom begravningar)).
Idag misslyckades jag fatalt typ och började gråta på min svenska lektion. Har fortfarande inte släppt det och kommer inte kunna göra det förens jag har bett om ursäkt till min finafina svenska-lärare. Vilket jag aldrig kan göra förens om kanske två år, innan dess kommer jag bara bryta ihop igen vid försök att tala med henne. Kanske kan skriva ett mail. HAHA så o-lena att det inte finns (hon kan ej teknik).
Okej nu känns det bättre. Bloggen hjälper mig väl lite. Svackan är djup, "men det ska nog gå" (strindberg drömspel teater västmanland bodil). Snart kommer ett glatt inlägg kanske pga fin sak i livet. Juste det är dem man ska fokusera på. Ser ej skogen pga många träd, ska bara backa lite så kan jag lugna mig igen. 25 maj. Då kan jag skratta.
Kommentarer
Trackback
