Men det skulle lika gärna kunna vara en dimension
Fördel i mitt liv: om jag kunde sluta bli kär i människor.
Och med kär menar jag såklart inte kär. Självklart.
:P
Utan mer crush-kär. Antar jag. Det är omständigt i vilket fall. Otympligt och onödigt och jobbigt och för det mesta otroligt obekvämt. Varför blir man ens så? Det är konstigt. När jag använder frasen "det är konstigt" är det ofta (tror jag???) för att jag inte förstår något. Och jag är inte van vid att inte förstå saker? Det känns inte bra att inte förstå. Därför är saken i frågan konstig. Så himla konstig.
Även: VARFÖR ÄR JAG SÅ HIMLA TÖNTIG!!!? Förstår inte? Mina största pleasures i livet är typ läsa och lära. Läsalära. Det är så himla kul och bäst. Varför tycker jag det? Varför tycker inte alla det? Varför är människor olika? Varför förstår inte alla allt eller alla ingenting? Varför. Är. Simon. J. Berger. Inte. I. Min. Säng. I. Detta. Nu. Ellernågonsinannars. Ingen är i min säng förutom jag. Det är ju synd. För mig och ev. andra part. Saknar spännande saker i livet. Försöker nog göra saker som finns i livet mer spännande... bara för att jag behöver något spännande. Något som inte är lamt eller tråkigt eller förutsägbart eller oambitiöst. Jag behöver bästhet i närheten.
På tal om att jag är konstig och typ. Närhet. Eller något. Så gick en person förbi mig igår. Hen bara gick rakt förbi. Då skrev jag *** så som jag gör ibland när jag känner att ÅHnumåstejagbaraskrivanerdettauh.
Är man k o n s t i g om man vill dö lite när en person man förr var nära, men ändå inte, går förbi och inte märker en. Man märker knappt hen. Men det är bara en meter mellan. Och man saknar denna hen så innerligt mycket - fast man vet inte riktigt varför. Man vet inte. Varför saknar man folk? Det är konstigt?! Är det någon felprogramering att man ska saknar sitt barn eller dyl för å ej tappa bort det... Så har det gått överstyr och man kan sakna vem som helst hur länge som helst.
Så skrev jag. Alltså nu skriver jag bara av exakt det jag skrev då i zuperkyla på min spruckna mobil med en chockdimma över hjärnan. För jag var lite chockad. Över mötet som inte var ett möte. Och hen gick bara förbi en meter (kan inte släppa) och vi märkte inget. Och jag vet inte om det är hela vår relation i ett nötskal eller något men jag tror kanske det. Eller att jag underhåller mig och gör *vardagliga saker* spännande för att få spänning in life och analysera saker. I vilket fall får jag väl hållas med min spänning i så fall. För jag TROR det kanske kan vara vår relation i ett nötskal!! Sedan jag blev så gammal att jag kunde tänka (OBS detta betyder kanske runt sjuan).
Vi går om varandra, förbi varandra, nära varandra. Men det är aldrig riktigt där. Aldrig riktigt ett möte för vi missar. Vi timear inte. Hen är svår att timea. Jag också, om part 2 är svår att timea - jag är lite anpassningsbar, ibland svår ibland lätt att timea. Ibland krockar vi lite, stöter in i varandra. Det är fint, då är det bra och då är det samförstånd och då är det bara så himla positivt inför framtiden. Sen fortsätter vi gå och tänker "vi kommer stöta in igen snart. Nu är framtiden positiv och nu, nu kommer det inte bli en massa missar längre". Men det blir det. Inget förändras och vi fortsätter stöta in i varandra så sällan men så fint. Och tänker "nu så". Men det blir inget nu. Det blir bara ändlösa händelser. Som på repreat. När vi går förbi varandra, ibland med bara en meters mellanrum.
Kommentarer
Trackback
