stadsvandringar

    Är inte nöjd med listan men skit samma, ingen läser denna blogg.

 

Natthimlen lyser tyst.
Stjärnorna har gjort sig vackra hela dagen

i väntan på nattens entré.

Vackra.

Nu lyser tystnaden där uppe.

 

    Jag hatar allt när jag gör saker som inte är för min egen skull. Alltså nu menar jag inte *ger vän min bästa bok*. Menar saker som att göra sig fin för någon annans skull, att sluta göra något för någon annans skull, att ändra något hos sig själv - något som är ens eget - för någon annans skull än sin egen. Då känns det som intrång på mig, vem jag är, som att blivit tvingad att tvinga sig själv. Det är ganska brutalt för en självständig person som sätter så mycket stolthet i sin egna person som inte är någon annans. En händelse jag ännu inte släppt då personen i frågan inte själv förstått att jag blivit skärrad över den är när en vän satt och tittade på mitt mobillösen varje gång jag skrev det (det var sjukt svårt och jag var sjukt stolt för det var genialt) en kväll. Sedan när jag la ifrån mig mobilen gick hen in på den och läste mina sms. Det här är ett så stort intrång på mig att jag inte kan förklara. Allt som jag gör, gör jag personligt. Min mobil, mina sms, mina utkast, mina anteckningar, mina bilder - allt det är så sjukt personligt, jag skriver ner min själ där och överallt annat som är mitt. Och det känns ok då det är lösenordsskyddat och ingen kan läsa. Vänta..... Just det. Efter ca ett år (i dagsläget) minns hen fortfarande mitt lösenord och tänkte göra FAVORIT I RERIS. Så jag bytte med jättesvåra, genialiska och fantastiska egna lösenord för att undvika FAVORIT I REPRIS. Då mådde jag dåligt, på riktigt. Och en annan vän frågade "Vadå, litar du inte på hen?" "Nej.". Det suger och mitt nya lösenord är inte i närheten av genialiskt.

    Bububu hu stackars stackars. Men men vad ska man göra när konstiga saker etsar fast sig i minnet. I musklerna. Denna hen tror dessutom att. Jag vet inte. Vi är lika på något sätt. Jag vet inte, jag kanske har blivit elak. Eller tjurig. Men jag har inte så mycket tålamod till övers för dumma människor längre. Jag har dock hopp att hen inte är dum så försöker hålla det uppe. Det finns så många dumma personer. Så få bra (inte så få då jag har hittat en massa bra men färre än 100% av alla människor he he). Kanske egentligen syftar mest på det motsatta könet egentligen, som jag har någon liten abstinens från. En släng av pojksjukan som jag och min vän så fint har kallat det. Saknar pojkar. Egentligen; saknar män. Pojkar är dumma, de finns det gott om. Män är kloka, de finns det inte så gott om.

   Fast jag har ju brittis. Han har allt. Får väl drömma vidare om honom och hoppas jag hittar en egen Brittis Doppelganger snarast.