stadsvandringar

   Har nyss sett den brutala dokumentären om mobbing, den handlade om barn. Som mobbar barn. Hur barn reagerar, både mobbade och mobbare. Hur vuxna hanterar. Hur dåligt barn mår, vilka följder det kan få. Hur barn avslutar sina liv på grund av mobbade, hur barn lider. Ja. Barn. Som är något närmast mitt hjärta. Jag vet inte hur det blivit så, jag vet inte varför jag är så när det handlar om barn, men de är ju så otroligt hjälplösa. De är barn! De har funnits på jorden i elva år, fjorton år, fem år, då har man inte sett tillräckligt för att kunna förstå eller ta ställning, då ska man absolut inte behöva ta ställning till saker som avgör ditt och andras liv.

   Så ser man hur vuxna hanterar det, hur de inte bryr sig om att förstå. Och förstår man inte så är det väl nästan omöjligt att ändra någonting så det som blir är "läget är vad det är, vi kan inte komma åt det", som att det inte spelar någon roll. Som om barn förstår nog att se "det kommer inte vara så här resten av mitt liv" på något när de aldrig någonsin upplevt något annat. Det är som att säga till mig "men förstår du inte att det finns människor som är hälften människa, hälfte hund?". Nej klart som fan att jag inte vet det när allting jag någonsin sett och upplevt säger tvärt emot att det är jordligt möjligt. Och så förväntar man sig det av små barn nej jag blir så ledsen.

 

   En av de värsta sakerna är att efter att ha sett dokumentären så läser jag hur folk skriver om den. "Jag vill bara döda mobbarna vilka horungar riktiga vidriga äckel" "Jag tycker så synd om killen som blev mobbad om jag skulle träffa mobbarna skulle jag sätta en kula i dem var". Man ba GRÅÅÅÅÅTEEEEER FÖR ATT POÄNGEN GÅTT FÖRBI DIG ÖVERALLT. JA JA JA JA det är jättesynd om de mobbade, så brutalt hjärtskärande synd att man inte kan hantera det någonstans. Men mer hat? Mot barnen? De där små varelserna som är så lättpåverkade eftersom de fortfarande håller på att formas som personer? De där små varelserna som är lika ömtåliga som ett öppet sår? De är inte färdiga än, det kan man inte förvänta sig av dem. Jag tycker aldrig att det är ett barns fel. Alltså jag vet att världen skulle kunna dra upp 20 000 exempel som skulle tala för att jag skulle ändra min åsikt, för att det ibland är barnens fel när två barn dödar ett mindre genom misshandel. Men hur kan det vara barnens fel? Kan man inte ställa sig frågan VARFÖR de gör det och sedan hjälpa dem utifrån det? Jag tvivlar stark på att ett barn vaknar en morgon i sitt hem där hen blir älskar och uppmuntrad och lär sig alla människors värde och ba "äej fan den där killen vill jag SLÅ SÖNDER FÖR HAN ÄR SÅ JÄVLA FUUUUUL". Det kommer inte från barnen. Och det hör man alltid, det vet jag när jag tittar tillbaka på mini-mig, hur de upprepar exakt vad deras föräldrar säger. Vad deras förebilder gör. Jag tror inte hatiska värderingar kan födas i ett barn utan underlag bara sådär, jag vägrar tro att barn kan födas hatiska.

   Och det är därför det gör så ont när de far illa, ondskan kommer inte därifrån. "MEN VAR FÖDS HAT DÅ VILKEN ÅLDER SÄG VILKEN ÅLDER HAT BÖRJAR FÖDAS NÅGONSTANS MÅSTE DET JU VARA EFTERSOM DET EXISTERAR VILKEN ÅLDER!!!" helt ärligt så bryr jag mig lite om de vuxna i denna diskussion från den vinkeln just nu. Kanske när någon biologisk funktion kickar in som gör att saker sker. Hur barn blir utsatta gör mig bara så himla ledsen.