stadsvandringar

   Tror en fundamental del i mig verkligen gått sönder ikväll. Eller så är jag bara en tonåring med mens (=hormonsvägningar) och en slöja av onykterhet framför ögen. Men. (och jag gråter verkligen i detta nu som jag skriver herremin) har lärt mig dessa saker ikväll:

 

-- Jag var känd som JESSICA MED STORA BRÖST HERREGUD VILKA BRÖST i sjuan. Ny upptäckt. Tar inte överdrivet illa vid pga 1. älskar mina bröst och 2. 13 åriga killar är ganska kaotiska och pubertala.

-- Jag har en vän med bulimi. Hade ingen aning. Hade ingen aning. Dör för henne. Hon har inte kräkts på ett halvår men hon saknar det. Dör för henne. Dör med henne.

-- Har en bästavän som ÄR FANTASTISK och aldrig haft särskilt mycket komplex över sin kropp eller sin person. Hon är head over heals (och hon blir inte det i vanliga fall, hon är precis som jag på så många punkter, älskar henne) för R. Han har sagt att hon har tjocka lår, armar och att hon borde träna mer.

-- Detta har lett till att hon börjat gå ut å springa och gått ned tre kilo på en vecka. Hon har börjat tänka på vad hon äter. Hon vet att det är fel och att hon aldrig någonsin tänkt så förr men hon vill så gärna vara precis vad han vill ha. Hon har aldrig gillat en kille så mycket som stannat så länge förr.

-- Jag är ibland en dålig person.

-- Jag har suttit med min fucking vän under hur lång tid som helst på en fucking toalett och trasats sönder över hur hon bryts ned. FAN HELVETE.

-- Allting annat är oväsentligt, jag är oväsentlig, någon som ÄR väsentligt är att patriarkatet måste krossas. För allas skull.

 

 

   Jag har ju verkligen blivit ZUPERpolitisk de senaste dagarna här på bloggis. Men nu är jag verkligen söndertrasad in i mitt hjärta så djupt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag kan knappt andas. Jag går sönder fortfarande, i detta nu. Alltså jag riktigt känner hur jag faller sönder. Kollar på "The Holiday" för att försöka gosa och skriver detta inlägg för att försöka få sans. Min fina vän har alltså gått ned 3 kilo på en vecka för en killes skull, och jag ser hur jag själv skulle kunna få "du är lite hullig, dags att börja träna?" från en kille jag är totalförälskad i och att jag skulle börja jogga. Jag blir så rädd. Jag blir så ledsen. Jag har aldrig haft det så nära, från personer jag ändå trodde var långt borta (relativt långt borta, i sammanhanget som är dagens samhälle) från dessa sjukdommar. Och jag blir så förstörd av att de fallit under detta förtryck. Jag går sönder som jag aldrig kännt att jag gjort förut tror jag verkligen.

   Idag sa en fin man till lärare att jag å en fin vän var "hopp om framtiden" för att vi brydde oss om genus, Gudrun Schyman, politik och så vidare. Jag blev lycklig men kunde inte våga hålla med. Hopp om framtiden? Finns det? I vår generation som spyr upp mat och räknar kalorier? Det är ju en struktur som funnits sedan, för alltid, men alltså. Man måste göra något. JAG måste göra något. Förändra något, om det än så bara är något litet - vilket jag hoppas att det inte stannar vid - så måste jag göra NÅGOT för alla kvinnor och män som förtrycks av patriarkatet. Kvinnor blir ju något av en hjärtefråga då JAG är en kvinna och då JAG ser hur mina kvinnliga vänner blir påverkade av förtrycket. Men JAG är ju också en människa, och alla blir påverkade. Alla blir förtryckta av strukturerna.

   Den där superfina läraren gav ett slags hopp om vett. Palme-dokumentären ger ett hopp om vett. Schyman ger ett hopp om vett. Det finns vett där ute och det måste pressas fram för det. måste. fram.

 

   Jag är trött, ledsen och känner mig ganska trasig just nu. Men det här behövde ut. TO DO LIST SÅ LÄNGE:

1. Kolla med bra, samhällsanalytiska och kritiska män om de har vänner med lika vettiga tankar (ex. brittis och finläraren). Mest för att få hopp om att det finns någon där ute som jag kan leva med och som tänker efter i saker och ting. Behöver lite positivitet just nu för att kriga vidare och detta kan vara uppmuntrande för mig OKEJ.

2. Krossa patriarkatet.