stadsvandringar

   En annan håller väl på att dö och bryts sakta men säkert isär litelite i taget. Ler ändå. Skrattar ändå. Driver på ändå, försöker, anstränga, sista krafterna och så vidare. De sista krafterna lyser svagt när jag inte hinner sova men jag kan allt pressa på dem lite till. Lite mer. Lite hårdare. Gråter lite mer än vanligt också ändå. Vill samtidigt rädda världen och tänker bara på kvinnoförtrycket (utan att lägga skulden på någon mer specifik grupp än mänsligheten). Vill samtidigt få MVG i allt, prestera i allt. Leva lite så jag får anledning att vara lycklig eller i alla fall glad i övriga kriget försöker jag också. Allt går sådär. Ingen förstår riktigt. Det är okej. Tycker bara inte om att vara sådär, okej, medelmåttig, halvdan, lat, trött, borta.

   Saknar mig själv lite.