stadsvandringar

   Får man gråta på grund av livsångest eller?

   Ibland vet jag inte varför jag är ledsen och det skrämmer mig. Jag vill förstå, så jag kan hantera. Ibland blir det så mycket och man vet inte vad det är som gör en ledsen, eller så kommer en bortförklaring i form av "jag är ju faktiskt sjuk och labil" - den godtas för det mesta men är inte sann. Eller? Svårt att avgöra i stunden, det är lättare efteråt. Kan man tänka. Men jag är ändå ledsen. Och när jag blir ledsen, speciellt när det är utan anledning, då försöker jag hitta en anledning. Och då rushar alla saker som gör mig ledsen till mina tankebanor, det händer ibland när jag är ledsen av reell anledning också liksom för att göra mig ännu ledsnare/få utlopp för alla ledsenheter på en gång. Jag vet inte varför. Men det är som att öppna en sluss, man kan liksom inte bara släppa förbi vattnet som är relevant i just den sekunden - allting forsar igenom. Allting ba Poff. Och sen slutar det, utan orsak, och man känner sig fortfarande ledsen. Eftersom anledningen inte hittades och därför inte kan konkretiseras. Och allting måste konkretiseras, i ett tillstånd av kaos. Men ingenting kan konkretiseras. Jag gråter för fina saker och för dåliga saker, för att fina saker inte åh jag kan inte ens få ut det som trycker under nyckelbenen. Jag kan inte ens få ut det och konkretisera någonting alls, inte ens det som konkret trycker där under kan jag få ut i ord. Och inte ens det som trycker på sorgen kan jag få ut i någonting alls. Ingenting alls. Vårar språk räcker så kort, det räcker till så lite. Det räcker till så lite.

   Just nu gör världen mig ledsen. Och att ingen förstår den. Ingen förstår någonting alls av den och alla försöker göra så himla mycket vett av den, det blir så dåligt. Allt blir så dåligt. Men ändå inte alls inte alls inte alls. Åh jag blir så ledsen. Och det är inte en sådan där ledsen som jag skulle behöva en oförstående famn till, som ibland när man gråter till en film och önskar att det var en himmelsdoftande pojkfamn bedvid som man kunde gosa sig in hos trots att han inte förstod anledningen till tårarna. Nu är det en sån där ledsen, en sån som nästan aldrig slår till, och som man behöver en absolut förstående famn att gråta i. En sån som säger att "Ja det är synd om kvinnorna och ja det är synd om människorna och ja det är synd om minoriteterna och det är FÖR JÄVLIGT och du får gråta tills natten blir till morgon och dag och sen natt igen eller tills tårarna tar slut eller tills du helt enkelt somnar, gråt gråt gråt som fan och få ur dig allt du behöber få ur dig. Jag sitter här och kramar dig och lyssnar på allt du har att säga. Jag förstår jag förstår du behöver inte hålla någon spärr på slussen just nu, du behöver inte hålla någon spärr på slussen med mig".