stadsvandringar

   VId tidens slut vi icke stå, än är det levnad kvar. Mot nya morgnar ska du gå, du som vid slutet var. Hon kände sig övergiven av själva livet. Det ska bli annorlunda med dig. Och man tror att en film ska träffa en i hjärtat för att det är en pappa och han kämpar och kanske lite för att det barnet bara växer upp och blir en politisk kvinn. Men så träffar bara filmen på alla ställen den någonsin kan träffa hela tiden, alla ställen som är mina och som jag fått från folk som stått mig nära. Och svagheten. Och kampen. Och dagen. I. Dagen. idagen. Dagen är en dag och allt är alltid historielöst och sorgligt, människor är sorliga och alla bara glömmer hela tiden. Alla bara slutar tänka utanför sina egna historier, de börjar ibland nästan aldrig. Och det gör så ont i mig alltihopa. Men mest människors vilja att gå på andra för att komma lite högre upp, och tvinga andra att välja mellan sin egen överlevnad och någon annans. Det är ju så jävla primitivt och inte alls så som TED TALKS sa att utvecklingen var.

   

   Ted talket som han visade för oss handlade om att våldet har minskat så mycket, genom människans historia (alltså sedan vi började räknas som MÄNNISKOR och ej djuuur inte liksom sen 1900-talet ja ni förstår sen människor började vara människor i människoforskares ögon) och varför? För att vi börjat bry oss om varandra, utvecklat en känsla för familj - och den skadar vi inte, bara andra. Sedan växte den känslan och man började bry sig om.. kanske sina grannar och vänner. Och så medan försåelsen och sammhörigheten och kärleken i människor utvecklats så har våldet minskat för att man kan ju inte skada någon som man vill skydda.

   Och så tittar jag ut genom fönstret och ser bara folk som regresserar tillbaka till att skada andra människor för sin egen skull, inte för sin egen överlevnad men för sin egna färd uppåt. Statusmässigt. Ekonomiskt. Alltså ja statusmässigt. Och solidariteten bara tynar bort, för folk glömmer vad den är. De glömmer att den är livsviktig för vår mänsklighet, för att vi ska vara människor med medkänsla och inte djur som kastar den svagaste åt vargarna. Som den där grejen när något folkslag (mkt länge sedan i evolutionen tänker jag (i förhållande till hur länge vi varit människor alltså inte i förhållande till mina 19 år) men är ej säker) som tog de svaga, ex. sjuka eller gamla och satte dem på isflak så de fick flyta iväg och dö. För de gjorde ingen nytta i stammen längre. Är det mänsklighet alltså? För jag känner mig bara så rädd när jag blir omringad av vargar som kommer älska mig om jag kan hjälpa dem uppåt men sluka mig alt. sätta mig på ett isflak om jag inte kan hjälpa dem uppåt. Och jag känner mig ganska trygg i min styrka, men är desto mer rädd för de svagare som kanske inte kan hjälpa någon uppåt eftersom den är fullt upptagen med att försöka balansera på sina egna två, utslitna ben. Den människan kommer ju inte få någon mercy om en säger så. Inte där vi är nu, inte dit vi är på väg, inte som vi tänker. v