stadsvandringar

   Saker jag inte tycker om:

Nagellack?! Så jobbigt när d börjar lossna och ser ut som skit men så fint att man vill måla ändå.

Människor

 

   Äsch. Blir sentimental av listor. Känns som när jag gick i högstadiet och ba hade ett helt annat liv än idag. Har haft så himlans många dåliga dagar sen jag kom hem? Känns konstigt för jag brukar inte ha dåliga dagar och inte flera i rad. Typ. Vill införskaffa mig saker och få struktur men vågar inte pga instabil ekonomi. Men kanske kan köpa lite hårnålar iaf för tappade bort alla mina SAMT min hårmunk så jävla tragiskt hur slarvig jag är. Men behöver känna mig lite glamourös imorgon och tralla runt på stan i höstkylan och kolla på materiella ting. Behöver röra på mig och göra sånt som jag brukade typ, kanske kan gå till stan och allt. Allt blir så rituellt när man typ.. har tid att göra det rituellt. Som att sminka sig. Älskar det så mycket när jag har tid för det är liksom en ritual, inför vad vet jag inte. Patriarkatet. Håret är också kul att göra saker med som en ritual. Kläder not so much men skitsamma.

   Everything's konstigt och alla länkar till Maggios "Hädanefter" och ba *detta e story of my liiiife* och jag ba :( den är ganska lam om du inte sjunger den till barnet du inte har :( men who am I to judge. Alltså jag DÖMMER inte så eller vad är ens dömma jag undrar bara varför Hädanefter är en bra grej i en kärleksrelation när hon sjunger "Vad du än kan tänkas göra som är dåligt kan det aldrig vara oförlåtligt.. Du kan skrika eller hata mig, tänker ändå alltid välja dig". Vill ni se min fina byxdress jag ska ha om jag går på maskerad? JAaaa d vill ni såklart tar en bild nu oki bra att dokumentera saker

   Mår bättre nu när jag fått komma hem till mig trygghet, min säng och min avokadomacka samt tagit av mig ca alla kläder = så skönt. Har haft världens jävla skitkväll antagligen pga att jag tvingade mig själv att göra grejer fast jag var helt jävla fysiskt utmattad å så ja orkar inte skriva mer nu men fan jävla kväll

   Mitt liv är så himla emotionellt just nu. Kanske för att jag nyss kom hem från Argentina efter 7 veckor. Kanske för att jag bara känner en massa saker jag inte är van vid att känna. Kanske för att saker som brukade vara på ett sätt förändras. Träffade Taxi idag. Har saknat honom så himla mycket och jag gjorde bara pannkaka av hela mötet. Det är kanske okej, jag gör mycket nu i min emotionella-karusell som jag skäms för. En bra slags skam, en såndär skam man kan känna när man pratar om sex eller onani eller hår på kroppen. En sån skam som finns för att den är ditsatt och fast man för det mesta känner att den inte ens är motiverad. Den är bara bullshit. Så den skammen är nyttig för om man känner den tillräckligt mycket så jobbar man bort den. Och det vill man ju, om den inte hör hemma i ens hjärta hjärna eller mage.

 

   Jag vill inte ha något spännande jävla love life där man är galen och spännande och nervös och pirrig och hjärtat bara skakar i ens bröstkorg hela tiden. Det är också bullshit. Jag vill ha en person som man känner och som känner en tillbaka, en person inte en crush. En kärlek som i Tills döden skiljer oss åt. En sån sjävklar grej trots ont, genom ont, med ont och trots andra, med andra i mitten av hela smeten. En sån självklar grej som är fysisk fast ändå bara inte alls. Som om hjärtat älskar den personen så mycket att man fysiskt måste slita i varandra bara för att veta, bara för att få ut den styrkan i den känslan. Inte något fladdrigt fysiskt som handlar om typ sex. Det är fladdrigt och det är inte det fysiska jag menar. Jag menar det fysiska som i Tills döden skiljer oss åt, det fysiska som i teatern och den kärleken när man bara fattar ALLT utan att de ens behöver säga ord. Det fysiska som när kroppen bara vänder ut och in på sig, för den måste, den kan inte vara passiv den kan inte vara still den måste bara GÖRA. Det.

 

   Ibland hatar jag skiljetecken (ofta) och ibland älskar jag dem (ofta). Hallå tog ett avbrott i skrivandes nyss (måste eg sova men ska snart) och gick in på bloggen som ägs av min jobbersättare och jag blev ledsen för att hen hängde med min bossy med min sf-kompis och med min jobbmat. Dock inte med mina jobbabes så det måste väl betyda att de saknar mig lite kanske eller vad vet jag ingenting. Älskade ju ca denna människa (älskade och älskade men) som sedan turnade från en sida till en annan om en säger och jag vet inte hur mycket jag kan leva med borgare som inte är blodsrelaterade till mig. JA det är en fråga om människosyn? Om medkänsla? Empati? BARA EN FRÅGA OM ATT någonsin se ett sammanhang som består av mer människor än en själv JA det är en väldigt stor grej för mig men JA jag tycker att det är med lika mycket rätt som hur illa jag skulle ta vid om jag kände en anti-feminist. Det är bara fel. Känner mig typ bara närmare hens bv nu men ändå åh nu blev hela min text besudlad av ilska haahha jag som lyckats vara så lugn och bara arg lite i Argentina när jag ba kände mig så himla sviken osv. Men kommer man till detta så kommer man till detta.

 

   Vill säga så mycket men det blir ingenting. Nu alltså. Vet inte vad jag ska göra med hela Berit-grejen. Å ena sidan är jag typ bara bitter och önskar honom all olycka i sitt kärleksliv (HAH mm). Å andra sidan saknar jag honom MEN å tredje sidan vet jag inte varför jag saknar honom tänk om det är bara för att han är med någon annan nu eller tänk om jag tänker så men egentligen saknar jag honom bara för att jag gör det men vill inte erkänna det så då skyller jag på att jag är en känslolös person som bara saknar folk av missundsamhet för det känns förjävla jobbigt att sakna något bara för att man saknar den liksom vad kan man göra åt det