stadsvandringar

   Tänkte just tanken "vem blir ens jättekär är man efterbliven eller wtf", skrattade sedan åt mig själv som tycker det är konstigt. Att någon kan bli ensidigt "jättekär" utan mer grundlig kunskap om den andre. Men man kan väl, jag har väl ca kunnat utan att våga säga det högt. Önskar att jag var som Porris som inte tror på den sortens kärlek, den som jag känner för Shit Happenz till exempel - fast i ett kärleksförhållande. Men jag tror ju på den, fortfarande i alla fall, så det är ju den jag längtar efter. Och allt blir så mycket svårare då? När det inte känns rätt om det inte känns fantastiskt. Men jag tror verkligen aldrig att jag kan bli en person som "nöjer" mig med mindre än vad jag egentligen vill ha bara för att det är lättare. Därför önskar jag att jag så att jag inte trodde på det svårare, då skulle jag liksom inte nöja mig mot min vilja. Då skulle jag älska livet. 

 

   Jag vet inte vad det är för skit jag skrivit här ovanför. En himla massa skit antagligen, jag varken vill eller orkar korra det nu. HAHAHAH skämt med att jag använde ordet korra men aja. Det handlade väl mycket om Berit, men också om the story of my life. Så. Även föregående inlägg (som egentligen skrevs EFTER stycket här över) är väl the absolute story of my life. Anyhow nu kör vi en recap av Izzie innan hon blev HELT MENTAL.

 

 

 

   "I'm a pretty girl. I'm not being arrogant it's just kind of a fact. For a long time I made a career from my looks so I get it; I'm a pretty girl. And not a "from a sertain angle"-way, in an obvious way. It's the blonde thing?! And the big boobs thing, big boobs are a key to obvious pertty if you know what I'm saying. It's how men see me. I'm not a smart girl or an interesting girl. I'm a pretty gril. The blone, and the boobs - it confuses guys into thinking that I'm someone else. And I'm used to it. I'm used to them walking away when they realize.. but then Denny goes and asks me to marry him.. . He doesn't make me feel like I'm a pretty girl. He makes me feel like, like me. I think he might know me. And so, if I did cut the LVAD wire, and I'm not saying that I did, but if I did, then no, I don't feel guilty. And I know that I should. And i would if it were anybody else. But I can't feel anything but happy"