stadsvandringar

Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?

nej min vän. det är dags att ge upp. mannen som jag föll - så hårt och handlöst - för, finns inte längre kvar. åtminstånde inte i samma universum som det jag lever i. synd.

hon fick hela världen. och hon fick så mycket därtill. vad är materia när man kan få känslor, lycka? en person hade en gång sagt till henne att lycka kommer inifrån och inte kan göras av någon annan. man skapar sin egen lycka helt enkelt. detta trodde hon inte på. jo det gjorde hon visst, det där var en lögn.

bahjz.

jag förstår om han inte kärat ner sig i mig. det är ju lurrekurre (nej. men alltså. det är lugnt). men var kommer the despise ifrån? det känns ologiskt och går inte ihop i min hjärna varför han skulle ogilla mig så stark, men ibland kan man väl inte blunda för verklighetens intryck hur länge som helst? ibland måste man väl öppna ögonen och se, om jag tittar på detta helt opartiskt och objektivt så ser jag att han ogillar mig. han tycker inte om att prata med mig och tycker inte heller jag har något intressant att säga. och detta, detta, har förvärrats och blivit mer och mer påtagligt ju mer tiden har gått. jag har ju inte gjort något ovanligt som skulle ha anledning att stärka hans misstycke. så jag vet inte. jag vet faktiskt inte.

han har alltid varit en sådan som är för häpnandsväckande och nära för att kunna analysera så som min hjärna i vanliga fall gör automatisk, med eller utan mitt medhåll. men det finns absolut inget vanligt med honom. han har varit så nära att jag inte ens reflekterat över faktum att han gått oanalyserad, inte som karl alltså. karl, mannen som jag inte kan läsa av men som jag också är medveten om att jag inte kan läsa av. han får mitt hjärta att gå lite för fort och min hjärna att gå lite för långsamt.
men tillbaka till the man of the hour. idag såg jag honom! alltså verkligen såg honom, så som jag brukar se människor. jag såg förbi hans fantastiska leende, hans stora siluett, hans underbara röst, hans fina dialekt som inte går att placera, hans lätta sätt. jag såg liksom vem han är, lite mer. jag har sett en glimt förut, det räcker med att prata med honom och plötsligt förstår man varför hans attraktionsförmåga är så omöjlig som den är. när jag pratade med honom blev jag slagen av hans intensivitet och ödmjukhet, det är som om han pratar till ens själ och detta är helt utan överdrifter. det känns som att han förstår allt och ändå tycker att varenda ord man yttrar är livsviktigt att höra.
hur kan detta gå ihop? undrade jag då. hur kan en man som är så fantastisk på det han gör vara så förundrad över den han pratar med, oavsett vem det är? det är klart att han kan vara ödmjuk. men så ödmjuk?? han vet ju hur bra han är, hur lätt han skulle få vem fasiken han fick lust att ta.

idag fick jag det lite motsatt. han kanske inte är så medveten om det fenomenala som är han. han kanske är lika ödmjuk inför sig själv som han är inför andra. visst har han ett självsäkert leende som får vilken flicka som helst ben att smälta, men kanske är det bara för att leendet är så genuint? en genuin glädje över, jag vet inte, situationen och tillvaron. att leva. han är inte en sån som ler för att han vet vad det gör mot det motsatta könet (det vet han inte), inte en sån som avslappnat lutar sig mot väggen för det ser så otroligt sexigt ut. han gör det för att det är han. och det är vad han känner för att göra, vad som är naturligt för honom.
och jag inser nu att det är det som gör honom till den oemotsåndliga dragkraften som han är, hur han inte anstränger sig för att förgylla sig själv. utan bara för att förstå mer. han fattar grejen. han fattar den som så få andra, och jag vet inte ens om han vet om det själv.

Det är synd om...
När jag fick höra om den lilla "uppgiften" att skriva om någon/något/vad som som det är synd om tänkte jag direkt på Lars Winnerbäcks låt Stackars. Den går alltid rakt in i hjärtat på mig, som så många andra av hans texter och låtar, och jag ville nämna den lite för den är väldigt fin om vem det är synd om. Man förstår kanske bättre om man hört den hehe.
Jag tycker synd om många, att tycka synd kan få en dålig klang för folk tar det så nedlåtande (jag inkluderad, klarar inte av medömkan men det är väl sånt man får jobba på hos sig själv osv haha) vilket det aldrig är om det är genuint. De som kommer till tanken är faktiskt människor som inte har distans till saker och ting. Det är klart att det på stora och fysiska plan är synd om människor som plågas i svält, krig och såna saker men just nu tänkte jag inte på det - det är också så himla svårt att ta till sig när det känns så långt borta. Jag tycker synd om människor som inte har distans till saker, sig själva, händelser, sin omgivning. De som bara ser sig själva och vägen de går på från sin synvinkel. Det blir ett så annorlunda liv från om man tar in och lyssnar för man lär sig så mycket av bara det. Det är synd på avsaknad av distansering för man får en sån ensidig tillvaro då.
Med distansering menar jag inte att ta avstånd från saker och ting på något känslomässigt sätt utan bara att kunna ta ett steg tillbaka och se tillvaron från något annat sätt in sitt egna. Och då hamnar man, i total motsats till en emotionell distansering, så mycket närmare allt. Man ser allt så mycket mer på riktigt och så många fler nyanser. Man kan förstå saker på flera olika sätt, för man har andra infallsvinklar än sin egen att kika in genom.
Jag tror att om det är något som är fel eller känns fel så är det svårt att förstå vad det är om man hela tiden trampar i samma bana, man måste liksom se den större bilden för att se vad som är fel och förhoppningsvis förändra det. Därför är det synd om dem som inte har det med sig så mycket, då är det så mycket svårare att förstå och således svårare att "fixa".
Ibland blir jag lite rädd när det verkar som att människor helt saknar den egenskapen men sen tycker jag att så kan det ju omöjligt vara, den lär ju finnas där inne någonstans. Man behöver bara hitta den, se den.
Det blev en ganska lång utläggning men det är så svårt att komma fram till det man vill med sig själv som enda motpart (ibland rå, beror lite på vilket humör man är på hehe ibland kan jag prata med mig själv i hundra år och vara helt klar i allt).


Den handlar väl lite om människor som missar livet för att de inte ser längre än sig själva, lite om människor som inte kan ta eller vågar ta åt sig någon förutom sig själva och på så sätt missar så mycket, och behöver bära på allt helt själva. Människor som inte kämpar och andra som glömmer sina principer och sig själva för de rycks med i något annat. Stackars dig och stackars mig.


Jag drömmer om...

vad är grejen med alla jäkla morrison och morrissey och allt vad morrhår är?? alla är ni talangfulla och bra så jag blir ack så förvirrad över att det finns så många. van morrison, the smiths-morrissey, jim morrison. jahaja okejrå. har haft en fin fantastisk kväll med underbart otroliga vänner. åh vad bra det är med finisarna. mr man var ju där också, så som han alltid är, till min stora förtjusning/förtret. självklart mest förtjusning och förtretet är mest av preincipella skäl osv, sånt töntigt och jerky. han är fin och jag skulle ju, som förut nämnt, komma över honom och hans fina allt (armar..) men detta är inte det lättaste. alltså jag har ju försökt och ansträngt mig, mer än vad jag annars gör (någonsin gjort) men icke har det gjort någon större märkbar skillnad så jag kände att okej, hejdå, det är okej. han är ju så himla sämst. och det värsta, absolut värsta, är att han verkligen inte är "så himla sämst" någonstans. ingentans. han är perfekt och med än så behövs inte sägas. och vi är så lika, så otroligt lika, och det skrämmer mig på ett sätt. för då känns det som att 1. det kommer aldrig bli nåt/vi 2. vi kommer mesa över samma saker och ingen kommer våga ta första steget, på samma saker. det är ju sämst.
han var totalt jättetöntig idag och fjantade sig efter att jag kört en asfin titanic-överexalterad dans med en annan man. han gjorde en sån här, exakt så som jag hade gjort, "jahaja ja men jag kan också kladda, jag". trots att jag inte kladdade. trots att jag var den som blev uppdragen till dans. det visste ju inte han. hade inte gjort någon skillnad, både han och jag hade ändå blivit småsint och sura av det hela.
nu låter det ju nästan som att jag klumpar ihop oss med flit, "åh vi har så mycket gemensamt", nej. nej. vi är verkligen så lika. och det dödar mig.

jävla stolthet och fördom som har saboterat min syn på kärlek. (jävla min klass som inte fattar ett jävla dugg om kärlek och av/om stolthet och fördom). jävla stolthet som hindrar oss båda från att bjuda upp till dans. jävla drömmar om att allt löser sig tillslut, om man är menade så kommer det bli så. för höga tankar om kärlek? vad vet jag. ingenting. jävla mr. darcy, miss bingley och allt vad det är. jävla allt. (egentligen är jag så himla lycklig på livet. men just kärleksdelen -  gonna kill it.). han är ju så bra och vi skulle vara så bra tillsammans. men icke, okejrå, vad ska jag göra åt saken? kanske presenterar sig ett tillfälle om ett år, som det gjorde förut. kanske fixar vi det då. tar mod till oss och skriver brevet och vågar skicka det. eller inte.

jag vet ju inte. godnatt och pussar.

HÅLL KÄFTEN! håll käften håll käften håll käften.
haha insåg den vilseledande rubriken som hintade ett trevligt, fint, mysigt och kärleksfullt inlägg. inte nu.
jag säger aldrig håll käften i verkligheten, aldrig till en människa för det är överdrivet brutalt otrevligt, möjligen till en sak tex min mobil. men alltså. till en människa via datan kan gå, för att få ut aggressioner liksom så att säga. håll tyst bara. känns som att det här kommer bli ett bittert och argt inlägg då jag klagar ovanligt mycket. OK DET ÄR OK. varför blir jag arg när det "inte ens rör mig"?? för det rör någon jag tycker otroligt mycket om/älskar och bryr mig om? trots att personen i frågan antagligen inte alls har någon aning i världen/rymden om hur mycket? åh läser om händelsen som fick mig att psyka ur (fb <3333) och blir LIKA ARG. vad i helvete?
varför? älskar du verkligen henne???? eller känner du bara att du behöver svara gulligt på hennes kärleksord?? INGEN VET.
håll tyst, se på en jättebra film ni älskar, drick te och mys istället för fasiken. lyssna på kloka ord och inte substanslöst ordbajs. båda två. fast ja, inte nödvändigt vis håll tyst till den jag bryr mig för mycket om. men till den andre som är så mycket för mycket. åh hej högstadienivå. mina meningsuppbyggnader fallerar fatalt på natten. fallera fatalt är två roliga ord att ha tillsammans.
men hörni! alec baldwin stjäl mitt hjärta på trean med sina blåa ögon och vattenkammade svarta hår. MAN. så tack för att jag fick skriva ur mig bloggen, fett avrej. kramar kära läszsare.

romantiserar mig själv. speciellt när jag är på fester. alltså bara inför mig själv, inte inför andra haha. "false pretenses". älskar mig själv extra mycket då, vet inte varför. man ska älska sig själv, fastän man inte vågar!
imorgon kommer dagen slå mig i ansiktet. eller inte. vem vet vad som händer nu. jag ska ju till skåne och leva livet men världens coolaste ariel.

p.s. älskar att jag inte alltid håller med mig själv, i tex uttalanden från förr. "det visar att jag växt". eller nåt d.s.
p.s.2. sämst på att ge komplimanger till mig själv d.s.2.