stadsvandringar

Antony & The Johnsons – Knockin' On Heaven's Door




(Haha låt mig vara, jag får det är min blogg. Även; det sista paret finns inte ens på världskartan. Åh vad jag älskar dem.)

Sitter och blir krigad på av diverse bilder som tjejer lägger upp i protest mot hur samhället klankar ner, det är ju det man gör om man är cool osv nu, inte faktiskt reflekterar över samhället/förbättringar utan ger igen med samma mynt. Det är bra. ALLTSÅ! Jag är inte ens bitter. Eller nåt. Visste inte att jag hade de där tankarna i mig förens jag skrev ner dem nu. Men jag lyssnar på Simon & Garfunkel och älskar livet ändå, trots små gömda agressioner (?). Fan vad fina de är, simongrafunkel alltså. Zuperfina.

Jag är typ opeppad inför ikväll, hoppas det blir trevligt ändå. Vill mest bara bli kär för det är fint å så. Dricker påskmust i mitt kök istället. Äehjmen det är minst lika bra såatteh.


Blev inspirerad av en fin text igår (igår? Vet ej dagar längre) så ville uppmärksamma den lite här för min enda läsare som är jag själv, heheheui.

2011-11-05 21.22.21 Livet är ju en jävla soppa. Ibland god och man säger slurp hela tiden och ibland inte ens tugg-glad. Bara slinker ner i strupen och liksom kladdar ihop med hinnan där. Som en såndär äckelhinna som lägger sig uppepå varma chokladen och man bara vill spy på hela gatan och i nått hörn.

Mitt liv är jävligt lätt och lagom. Mitt hår är fint men slitet, jag biter på naglarna för att komma åt nagellacket som jag precis målat på. Jag njuter av mitt ansikte då och då men spyr på det lika ofta. Jag går på mysigaste högskolan, men säger bajs hela tiden för att jag tycker jag är så kul och hatar att man ska vara vuxen. Lever på redbull och adhd-symptom på dagarna, och på något annat på kvällarna.

Ibland äter jag sniglar i jakt på tid, oftast till frukost. Sticker sönder målningar som inte duger fast som visst duger men som sticks sönder ändå. Jag har fina skor som låter högt och jag växer hela tiden. Inte på bredd och i kroppen men i huvet och ögonen. Men inte munnen.

Jag har världens bajs-sjuk-finaste killen i min stad som jag tänker gifta mig med. Han är så fin att man kan dö och jag tycker att hans flickvän ska dö, för hon verkar inte ens kul och har fult hår.

Tänker på finfolkskollektiv, uteliv och köttfabrik. Att jag vill bo där sen. Inte i en köttfabrik men det första. Emil tyckte malmö igår, kanske jag med, vi kan ju snacka så bra skånska så det är ju jävligt bra. Tänka med vänsterhalvskallen och dricka öl (om det var gott).

Och oj vad skönt att jag äter massor med vitlök med flit för att du och du och du och du inte ska hångla med mig ikväll. Inte ens lyfta upp mig och tro att jag vill titta dig i dönacken och ta tag i dina svetthålor.

Tänker att hela jävla världen är ett åskmoln (inte dåligt), men att du är smällen (asdåligt).


Så gick den. Och här är då bloggen som den hör till men som är himlans inaktiv så det är väl så http://emmaklemets.blogspot.se/. Här på bloggisen vill jag ju spara fina saker och jag tyckte det var en sån. Kanske borde man ju säga det till författaren, man blir ju glad, ah kanske borde man det.

JAG ÄR INGE BRA KORTFATTAT! Jag behöver ord för att få igenom min charm. Hallå. Ogenomtänkt #twitter. Hashtagar även allt i livet. nähmähndetärvärt.
SAKNAR PARIS SÅ JAG DÖR. Älskar lasse så jag dör. Dör hundra gånger om av diverse saker. Exempel; skägg och lakritslukt. NEJ men det räcker, sluta vara kär? Går ej, de där har en konstig magi över sig.

Dekadens är ett så himla fint ord. Det är så vackert dekadent. (Moahahha you don't say?).

LASSE TAR MITT HJÄRTA om och om igen. Så pricksäker att jag inte förstår. Går det? Kan han vara så bra? Det måste vara en självdistans där som är fin om han kan pricka livet så tight? Eller ett undermedvetet med IQ 198978794. FÖR DET ÄR FYSISKT MÖJLIGT OCH ÖVERSKRIDER INTE NÅGON SLAGS POÄNGGRÄNS PÅ IQ.

Lars Winnerbäck – Jag har väntat på ett regn

jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i, jag hör ett hjärta som slår.
inatt har jag bett för stunden dimman drar förbi, för en välkommen vår
vi gick långt här du och jag, kanske så långt vi kunde gå, kanske fanns ingen ärlig chans för oss.. men jag ser det inte så.
jag har spridit lite värme, jag har spridit lite frost, jag är varken hjälten eller boven. jag är bara lite lost
har du sett nån i ögonen? jag hittar inte dit, jag kan inte reglerna i spelet.. men du får gärna komma hit.
nu smakar jag försiktigt, skiljer varmt ifrån kallt. jag måste lära mig från grunden, jag måste omvärdera allt.
du är svår att leva utan
jag är svår att leva med

ÅH VAD JAG KÖR.

En annan sak som upptar mina tankar är människor jag blir arg på. Människor som inte förstår och inte låter mig ha tålamod vilket resulterar i förargelse. Ibland har jag tålamod med människor som inte förstår, för det mesta, inte för att låta översittig på något sätt någonsin men allt är enligt min åsikt! Haha ja. I vilket fall, ibland händer det att personer uppenbarar sig i livet mitt som inte förstår. Inte för att de inte har lärt sig utan för att de blundar och vägrar lyssna. Det är sådana jag blir arg på. Det är sådana som förargar mig.

Mina anteckningsblock i skolan är ibland fyllda av tankar och texter på dem sista sidorna. I ämnen som inspirerar mig. Jag tror det bara är dramaturgi och svenska som fallet förligger sig som så. Då, om jag får någon tanke, bläddrar jag längst bak och sparar den där. Det är bra. Speciellt när man behöver återinspireras. Bra saker är bra och det ska men kunna erkänna tycker jag. Att saker kan vara bra, alltså.


Jag får nog hålla allt tillbaks
Det finns ingenting som räcker
Hjärtat kom aldrig till tals
I ett block som bara läcker

Men ändå
Du, min vän I livet
Se hur kvällen brinner opp
En enda sak är givet
Vi är två hjärtan
I samma kropp

Om jag tappar allt igen
Det är möjligt att det händer
Det kan vara svårt att hitta hem
Från alla hav och alla länder

Men ändå
Du, min vän I livet
Se hur sommaren blir höst
En enda sak är givet
Du bär min luft
I ditt bröst


Jag tycker den här låten är motsägelsefull. Fantastisk som lasse men motsägelsefull, det är väl fantastiskt? Att man kan acceptera det också, motsägelsefullhet? Vi får hålla tillbaks, vi får nog inte rum. När vi gör plats kan det fallera, men du är alltid kvar.

Och så kom det som en flod och ibland förstår jag och ibland förstår jag inte. Jag älskar och och ord. De är bägge bra.

Melankoli är ett fint ord. Med en inte så fin innebörd. Eller vem ska säga vad, men jag tycker inte det. Eufori är inte riktigt lika fint men ack så mycket finare innebörd. "Vem har så bra, vem har så bra, vem har så bra mixturer? Mot all melankoli". JAG HAR!

Tankar har efter detta fått en helt ny innebörd för mig. Guldkanten i livet är att jag lär mig så mycket. Det är kontigt hur bäst och absolut mest skrämmande det kan vara att känna hur mycket man har kvar att lära sig. Båda på samma gång (vart du vill så fort du kan vart du vill så fort du kan).

Tänkte på citat idag när jag satt på bussen. DÅ kan det också hända att jag tänker, bara inte lika ofta som på cykeln, men då har jag ju lite möjlighet att skriva ner nåt på mobilen min. Ett bra citat som citeras måste vara slagfärdigt, kort och koncist. Inte som jag då. Jag behöver utläggningar. Att citera en åsikt kan appliceras på mig, men sällan säger jag så korta men innehållsfulla saker att de kan citeras. Enstaka citat ger ju absolut ingen bild av människan i frågan. Man kan ju ha "fått till det" med orden för första gången någonsin, lyckats formulera sig som aldrig förr, tänkt en tanke som egentligen inte är ens egna men citeras för den låter ju så bra. Citat är helt missvisande i singular, i plural lite mer substansfullt. Åh Du vilka samtal vi skulle ha. Ja sluta dröm nu jessica. Wakey wakey.

Utmattande på ett skönt sätt att anstränga sig till att skriva ner nåt här. Bra. Ett steg framåt.

Ibland får man klippa och klistra och det blir ju bra ändå. Ibland följer man inte orginalet men lär sig något på vägen. Ibland ser men fyrkantiga hus, runda, ovala, uppochner, bakochfram och undrar varför skoggshuggaren inte är ens man. Varför han inte är det rätta. Och var ens hus är. Ligger det vi svartån? Jag tror det är där jag hör hemma. Ibland. Jag tror jag hör hemma överallt. Det är fint. Jag gör mig hemma överallt, genuint, när jag vill och kan. Där hör jag hemma.

Alltså jag förtrycker mina tankar. Jag förtrycker dem så himla hårt. Känner jag. Den enda gången jag hinner/kan tänkte eget är när jag cyklar hem sent på kvällen, och inte fasiken kan jag få ner dem då? Orkar inte få ner dem. Gör ingen ansträgning när jag kommer fram heller. Jag förtrycker dem.
Jag prioriterar så himla knäppt och inte det jag egentligen behöver just nu så som att tänka och andas utan sådant som är ansvarigt att prioritera så som manus (ej rollanalys, icke, för mycket tankar!) och skola. Har ingen balans men hoppas att om jag tar detta nu kan jag sedan slappna av och göra om, göra rätt nästa gång. Man lär sig ju.

Vad upptar mina tankar då? Inte mycket. De finns ju inte. Men djupt där nere där de dväljes (för att citera Strindberg lite fritt) utan min ansträgning eller bekräftan handlar det nog mycket om män och människor. Det är två olika saker förstår ni. Män är en sort för sig. En dum sort ibland förvisso, precis som kvinnor, men ändå något så fantastiskt att det är fristående. När det är män alltså. Män inte pojkar. Vissa vet skillnaden. HAN med stort allt (och med allt menar jag alla bokstäver i ordet HAN) som fångar mitt liv och min dag utan en enda blekaste aning. Inte en blekaste. Knäppt. Jag tror jag. Nej. Men alltid ska de där Männen falla för övriga kvinnor vid samma namn. STF-namnet. Så.

Jag saknar människor i mitt liv som jag behöver, ser upp till och MÅSTE eggas av. Jag har några fina men inte alla som jag behöver, just nu. Jag kan inte ta tag i dem och de ser mig inte för tillfället dock. Synd. Det blir nog bättre.

After the pain/rain has gone, when all your hope has flown. You will just smile and say; I love you anyway.

”Och alltings dumhet – det höll mig också vaken. Du måste ha upplevt ett av dessa ögonblick då livet verkar gränslöst absurt? […] Man får syn på något fullkomligt alldagligt, exempelvis blåklockor som vajar på en vägbank eller en familj som har picknick i en glänta, och plötsligt klarar ens hjärna inte längre av att föreställa sig en hel värld fylld av liv och föremål och medmänniskor. Själva tanken på ett universum verkar befängd och man är ur stånd att delta.”

”Jag är för helvete poet, inte någon jävla finansdepartementsslav. De enda känslor som irriterar en poet är billiga känslor, oförtjänta känslor, lånade känslor, känslor av önsketänkande, känslor som härrör ur fantasin eller gissningar och inte ur det inre. Åtminstone står det så i poetens handbok”

-Stephen Fry, Flodhästen

I kursen Svenska B fick vi som uppgift av vår fina lärare Lena att skriva en bokanalys. Jag skrev om Flodhästen skriven av Stephen Fry (SOM NI SER OVAN). Så otroligt bra bok att jag blev lite galen och skrev en analys på massa sidor med massa sofistikerade ord. Det var värt. Stephen Fry kan han, och juste, han är bög. Som sagt, de bästa är antingen gifta eller homosexuella. Inte för att vara bitter.

Går och blir kär i alla man bara inte kan bli kär i för övrigt. Mestadels charmiga lärare med söta egenheter (egenheter är nog min gemensamma nämnare för män jag attraheras till? Åh insikt<3) och söta män man stöter på och som säger något charmigt och ler lite tafatt. Oftaste så är det. Skägg är oftast med i bilden, förutom gällande lärarna (vi har förvånansvärt få skäggiga lärare?). Men visst får man drömma lite och njuta kvar i stunder som är helt obetydliga i sammanhanget men inte i min lilla bild. Där ler de (stunderna alltså).

Död.* Lever på stulna blickar. Och ögonblick. Förut skrev jag om "stulna ögonblick" och hur jag förstått den frasen mer än någonsin osv. Tycker om den frasen. Den är fin. Och väldigt precis! Man förstår liksom vad man pratar om. En stulen blick. En blick som man egentligen inte får ge men som man ändå stjäl åt sig, Fast inte heller helt utan medgivande. Det är liksom en stöld i sammförstånd. (utan sammförståndet blir det mest. en blick. bara sådärh)
du får stjäla hur många blickar du vill
Vet inte om det går fram vad jag menar. eller om jag bara låter himlans kär. Det är jag inte! Haha utropstecken för eftertryck. Men glädje över att någon vill stjäla ens blick är väl inte helt konstig? Det betyder ju att någon är nyfiken. Och det är alltid spännande.

Ville bara skriva om det som håller min energi uppe denna söndagskväll när jag är död på pianot (kan inte dö, måste öva MVH chinese mother**). Inte någon speciell person/stund. Bara alla de där guldkornen. De som blir strödda över ens vardag om man orkar kika.


*Läs; trött. Inte meningen att låta dramatisk men är ASTRÖTTLSFMLF;Ö.ld.
**Kinesiska mödrar = kända för att drilla sina barn hårt. alltså. Poängen var att jag drillade mig själv. Så jag blir min egna mor i sammanhanget. Okej är för trött för å skriva.

Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?

han har alltid varit en sådan som är för häpnandsväckande och nära för att kunna analysera så som min hjärna i vanliga fall gör automatisk, med eller utan mitt medhåll. men det finns absolut inget vanligt med honom. han har varit så nära att jag inte ens reflekterat över faktum att han gått oanalyserad, inte som karl alltså. karl, mannen som jag inte kan läsa av men som jag också är medveten om att jag inte kan läsa av. han får mitt hjärta att gå lite för fort och min hjärna att gå lite för långsamt.
men tillbaka till the man of the hour. idag såg jag honom! alltså verkligen såg honom, så som jag brukar se människor. jag såg förbi hans fantastiska leende, hans stora siluett, hans underbara röst, hans fina dialekt som inte går att placera, hans lätta sätt. jag såg liksom vem han är, lite mer. jag har sett en glimt förut, det räcker med att prata med honom och plötsligt förstår man varför hans attraktionsförmåga är så omöjlig som den är. när jag pratade med honom blev jag slagen av hans intensivitet och ödmjukhet, det är som om han pratar till ens själ och detta är helt utan överdrifter. det känns som att han förstår allt och ändå tycker att varenda ord man yttrar är livsviktigt att höra.
hur kan detta gå ihop? undrade jag då. hur kan en man som är så fantastisk på det han gör vara så förundrad över den han pratar med, oavsett vem det är? det är klart att han kan vara ödmjuk. men så ödmjuk?? han vet ju hur bra han är, hur lätt han skulle få vem fasiken han fick lust att ta.

idag fick jag det lite motsatt. han kanske inte är så medveten om det fenomenala som är han. han kanske är lika ödmjuk inför sig själv som han är inför andra. visst har han ett självsäkert leende som får vilken flicka som helst ben att smälta, men kanske är det bara för att leendet är så genuint? en genuin glädje över, jag vet inte, situationen och tillvaron. att leva. han är inte en sån som ler för att han vet vad det gör mot det motsatta könet (det vet han inte), inte en sån som avslappnat lutar sig mot väggen för det ser så otroligt sexigt ut. han gör det för att det är han. och det är vad han känner för att göra, vad som är naturligt för honom.
och jag inser nu att det är det som gör honom till den oemotsåndliga dragkraften som han är, hur han inte anstränger sig för att förgylla sig själv. utan bara för att förstå mer. han fattar grejen. han fattar den som så få andra, och jag vet inte ens om han vet om det själv.