stadsvandringar

Här är hon nu. Hon får kärlek och omvårdnad och tillfrisknar snabbt. D.v.s. hon känner hur fantasin flyttar ut ur henne. Hon töms. I hjärnan pågår också en utflyttning, blodkärlen dränneras, fobierna försvinner tillsammans med muskulaturen av vilken nu endast en skrynklig hudanhopning skvallrar om att den en gång funnits. Ja, hela hon är snart ett minne blott och bara hudavlagringar likt årsringar i ett träd bevisar att hon en gång varit till. Snabbt blir hon äldre och äldre. Snart är tillvaron ett grumligt minne blott som för dessa små stadshundar man kan se i änden av kulörta snören - sönderavlade till muffar och plädar på fyra ben, men ibland på nätterna vaknar de upp och minns att de en gång var fria hundar - de går runt, runt sig själva och ekparketten för att ibland i ett tillstånd av övergivenhet - hon är övergiven av själva livet, tycker hon - kanske puppan känner så när fjärilen har lämnat den? Har det redan hunnit så här långt utan min vetskap? ropar hon. Varför har ingen sagt något? Vart har alla åren tagit vägen? Var är min framtid? Varför har ni övergivit mig? Var mina barn?
De var så fulla av liv. Särskilt Tummelisa som hon hade i elva år. Hennes lilla trubbiga näsa. Skälvande, blåådriga näsvingar. Förälskat liksom och melankoliskt lutar hon sitt lilla ansikte mot hennes hals. De knubbiga kinderna med ärret - hon brände sig här - på ugnen en gång. Hennes snörvlande, gurglande läte när hon sov på hennes arm. (Paus) Men de här dårhusen - de badar i blod från avrättade inbillningar - hon visste att det skulle hända henne något här. Han säger till henne: Gå ut och lek en stund i parken, mor behöver vila. Hon går - hon var ju alltid en så lydig flicka. En liten stund senare: thut från en inbromsande bil. Hon behöver inte ens gå till fönstret för att se vad som hänt, hon visste det, det är så på de här anstalterna - de flyter av blod. Tummelisa döende. Blåfärgad av bortflyende liv. Hon tar henne i famnen och springer, vart vet hon inte. "Vad det gör ont, mamma", säger Tummelisa och det var som om hon visste att det måste ske. Som om hon ville befria sig från henne. "Det är över för mig nu", säger hon med alldeles klar röst.
"Vad springer du omkring här för, tokfan? In med dig!" skriker man till henne. Rycker och sliter. Och när hon gör det svaga motsånd hennes av droger nedsatta krafter tillåter, ser hon gräsmattan med vårens blå och gula primörer komma rusande mot hennes ansikte, pressa sig in i hennes kinder, ögon, öron, som om också sådana vackra, väna och oskuldsfulla varelser vore hennes fiender. (Pressar handen mot ansiktet) SLÄPP BEJ, ropar hon. LÅT BEJ FÅ KOBBA LOSCH. JAG BÅSTE FÅ SE HEDDE. BITT BARD.
Här finns inget att se! Sade de. Och detta sade de emedan de själva intet sågo.
Men alla andra fantasifoster som ingen sett då men som folk ändå tillåts både tro på och tillbedja utan risk för att hamna på dårhus: Gud, Jesus, Buddha och alla dessa helgon som kan bota hicka och getinstick - varför får dom finnas? Och varför är det riskfritt att tro på dom?