stadsvandringar

   Alltså detta med att läsa igenom sin gamla blogg är förjävla gosigt. Muntrar upp. Så mycket man inte tänkt på på länge, som den gången när jag + syster skulle till Göteborg på miniweekend och José Gonzalez spelade precis utanför vårt hotell. Det var magiskt. Eller när jag skriver "efter det gick jag på körskole-möte-grejsimojs, snart börjar jag övningsköra!!" och nutida-jag ba "JAG HAR FUCKING KÖRKORT AAAAAAAAHERMERGERD".

 

 

   Alltså allt är så himla tok. Man borde inte titta i sitt förfutna för mycket ha ha, man borde låta det vara där borta. Jag har skrivit så himla mycket om honom. Honom honom HONOM hOnOm HoNoM ja det där uuuuuuh orkar inte att jag skrev så pass mycket om honom orkar inte att han fortfarande finns i mitt huvud orkar INTE att det är det mest orealistiska jag någonsin varit med om? Om man slår ihop alla mina dumma crushes genom livet typ bertil alla karlar och ja, kommer inte ens på någon mer nu. Om man slår ihop dem så kommer man typ ändå inte upp i hur MYCKET jag tänkte på Honom med stort H och så vidare. Förstår inte vad grejen var. Förstår inte vad grejen är. Kommer nog aldrig förstå det, tror jag, förutom om något skulle hända ochsåvidaresåvidare men eftersom det ej är aktuellt så kommer jag nog aldrig förstå den aspekten hos mig själv som är honom. Ja. Det är fan lite sjukt.

   Har nyss sett den brutala dokumentären om mobbing, den handlade om barn. Som mobbar barn. Hur barn reagerar, både mobbade och mobbare. Hur vuxna hanterar. Hur dåligt barn mår, vilka följder det kan få. Hur barn avslutar sina liv på grund av mobbade, hur barn lider. Ja. Barn. Som är något närmast mitt hjärta. Jag vet inte hur det blivit så, jag vet inte varför jag är så när det handlar om barn, men de är ju så otroligt hjälplösa. De är barn! De har funnits på jorden i elva år, fjorton år, fem år, då har man inte sett tillräckligt för att kunna förstå eller ta ställning, då ska man absolut inte behöva ta ställning till saker som avgör ditt och andras liv.

   Så ser man hur vuxna hanterar det, hur de inte bryr sig om att förstå. Och förstår man inte så är det väl nästan omöjligt att ändra någonting så det som blir är "läget är vad det är, vi kan inte komma åt det", som att det inte spelar någon roll. Som om barn förstår nog att se "det kommer inte vara så här resten av mitt liv" på något när de aldrig någonsin upplevt något annat. Det är som att säga till mig "men förstår du inte att det finns människor som är hälften människa, hälfte hund?". Nej klart som fan att jag inte vet det när allting jag någonsin sett och upplevt säger tvärt emot att det är jordligt möjligt. Och så förväntar man sig det av små barn nej jag blir så ledsen.

 

   En av de värsta sakerna är att efter att ha sett dokumentären så läser jag hur folk skriver om den. "Jag vill bara döda mobbarna vilka horungar riktiga vidriga äckel" "Jag tycker så synd om killen som blev mobbad om jag skulle träffa mobbarna skulle jag sätta en kula i dem var". Man ba GRÅÅÅÅÅTEEEEER FÖR ATT POÄNGEN GÅTT FÖRBI DIG ÖVERALLT. JA JA JA JA det är jättesynd om de mobbade, så brutalt hjärtskärande synd att man inte kan hantera det någonstans. Men mer hat? Mot barnen? De där små varelserna som är så lättpåverkade eftersom de fortfarande håller på att formas som personer? De där små varelserna som är lika ömtåliga som ett öppet sår? De är inte färdiga än, det kan man inte förvänta sig av dem. Jag tycker aldrig att det är ett barns fel. Alltså jag vet att världen skulle kunna dra upp 20 000 exempel som skulle tala för att jag skulle ändra min åsikt, för att det ibland är barnens fel när två barn dödar ett mindre genom misshandel. Men hur kan det vara barnens fel? Kan man inte ställa sig frågan VARFÖR de gör det och sedan hjälpa dem utifrån det? Jag tvivlar stark på att ett barn vaknar en morgon i sitt hem där hen blir älskar och uppmuntrad och lär sig alla människors värde och ba "äej fan den där killen vill jag SLÅ SÖNDER FÖR HAN ÄR SÅ JÄVLA FUUUUUL". Det kommer inte från barnen. Och det hör man alltid, det vet jag när jag tittar tillbaka på mini-mig, hur de upprepar exakt vad deras föräldrar säger. Vad deras förebilder gör. Jag tror inte hatiska värderingar kan födas i ett barn utan underlag bara sådär, jag vägrar tro att barn kan födas hatiska.

   Och det är därför det gör så ont när de far illa, ondskan kommer inte därifrån. "MEN VAR FÖDS HAT DÅ VILKEN ÅLDER SÄG VILKEN ÅLDER HAT BÖRJAR FÖDAS NÅGONSTANS MÅSTE DET JU VARA EFTERSOM DET EXISTERAR VILKEN ÅLDER!!!" helt ärligt så bryr jag mig lite om de vuxna i denna diskussion från den vinkeln just nu. Kanske när någon biologisk funktion kickar in som gör att saker sker. Hur barn blir utsatta gör mig bara så himla ledsen.

Denna lilla bildserie. Älskar honom så mycket av diverse anlendingar.

 

Mig själv SOM AVATAR!!!

 

 

Mig själv i lugg, den korta perioden då den var gosig och jag var fancy.

 

 

HÄR ÄR SLUTLIGEN FINA INLÄGG MAN BLIR (jättejättejätte)GLAD AV

1. Vän jag beundrar för att hon är så sig själv och bäst sa "men alltså du är ju typ den pangigaste pangbruden jag känner"

2. Två vänner talade om att jag utstålar någon slags snällhet så att ingen kan tycka illa om mig. För jag är snäll och söt. Då blev jag glad för snällhet är en egenskap jag lägger mycket värde i (!!!!).

3. Tjej jag träffade på krogen pga satt i samma sällskap sa att jag var den vackraste kvinnan hon någonsin sett samt bad om ursäkt för att hon stirrade på mig men hon blev förtrollad. Alltså detta helt seriöst. Tycker egentligen inte om att lägga värde i utseendekommentar men hon var så himla gos att jag gör medvetet undantag osv.

 

4. En kär och fantastisk, älskad vän sa "jag har träffat människor som har fått mig att förstå vad feminism är och hur ojämställt samhället är och vad som är viktigt - du är en av dem Jessica". Dog av kärlek eftersom detta är den största hjärtefrågan jag har (efter barn? De ligger lika).

5. Hade en jättefin komplimang på lager som jag ville spara och tänkte "måste skriva till den i listan!!!!" och sedan gjorde jag det inte och nu minns jag det inte. Nummer 5 sparas till ifall det kommer tilllbaka.

   Hallå bitches be crazy! Jag mår bra! Alltså sådär jättebra, vet ej riktigt varför. Igår hade jag och Livia jättekul, alltså roligaste roligaste roligaste vilket jag inte förväntat mig innan. Så det var nice. Träffade en viss gull och han var gull. Det är gull. Borde egentligen göra honom till en ny Karl, men jag är inte säker på att han är en. Trots att han visade tydliga tecken på att hade much more guts än jag tidigare trott, så det var ju nice. Guts är nice.

   Idag har jag repeterat til sceniska projektet hela dagen, det var OCKSÅ jättekul trots att jag var så överbakis/fortfarande full/kaos. Våra lärare är det finaste jag vet i världen och jag vill samla alla i en liten ask som är ett hjärta och stoppa in det hjärtat i mitt egna så jag alltid har dem med mig. Skoja :P Nej men de är fantastiskt överväldigande underbara åh.

   Efter 7 timmars repetitioner under väldigt tvivelaktiva förhållanden (allt snurrade för mig fram till efter lunch) och mycket joy så skulle jag jobba. Jag sov 4 timmar och skulle jobba efter 7 timmars repetition. Kroppen skrek "NEJ FÖR FAN gör det inte", hjärnan skrek "jag ställer då inte upp på detta", levern skrek "jag har inte tagit igen mig sedan igår och du vet att du kommer få bakisskakningar just saying", hjärtat sa "är du säker på att det här är en bra idé gumman? Jag oroar mig för dig". Men jobba gjorde jag. Kom dit och såg en bokning på 30 pers som var klockan sex, sa okej vi kör jag ska bara äta lite. Men alla kom tidigt så jag fick kasta i mig en club sandwich inne i köket ha ha. Vad gör man inte. Bokningen var nästan bara helt underbara män och kvinnor som var från västerås kammarkör (så gulliga) och efter middagen började de spontant brista ut i hundrastämmig sång som alla joinade lite titt som tätt. Mer tätt än titt ju längre kvällen gick. Så fin energi. Och en hade fyllt år så de gav henne blommor, läste en dikt de skrivit och sjöng grattis i hundra stämmor (OBS överdriver men nästan inte).

   En av människorna var en man. En man vid namn per-arne (ja gull) som jag tycker om to the moon and back eftersom han är den enda i skolledningen som stöttar elevkåren. Han inte bara stöttar oss, han anstränger sig och kämpar för oss. Samt klär sig alltid fantastiskt fint med små såna där sjalar runt halsen (snusnäsdukar typ?? Fast finare, hittar inte ordet), är otroligt söt bara. Vid kvällens slut tog jag mod till mig (läs: tog tillfället i akt när hans fru stod och babblade med mig så han också var tvungen att stå vid mig en längre tid) och sa "känner du igen mig från elevkåren", "hehe ja lite", "fast det gjorde han inte först!" inflikade hans gullefru. Så pratade vi lite och hela min kväll blev ännu mer gjord.

 

   Människor är fina, människor är bra, vi borde alltid visa det och säga det och KASTA DET I DERAS ANSIKTEN OCH BA DU ÄR BRA VET DU HUR BRA DU ÄR BÄST och för att illustrera att allt detta ska sägas på ett andetag så undvek jag skiljetecken (häh det var inte därför, jag tycker bara att det är roligare att skriva utan skiljetecken anledning: okänd).

 

Kate Nash – Foundations Kate Nash är asfin??? Har inte riktigt vetat det förut?? Tack Angelica Blick för att du öppnade mina ögon för Kates bästhet P.S. I love you.

   "Call a girl beautiful and you won't belive how much it will make her day." :)

   åh sorry glömde att utseendet är allt och det kommer göra mitt liv om någon kommer och bekräftar att jag är vacker :) Alltså jag kommer (uppenbarligen) bli så glad att hela min dag är gjord :) Alla problem är bortblåsta!!! För nu vet jag, jag vet, att jag är vacker :) Och det är trots allt det viktigaste, speciellt eftersom jag är en girl :) En boy skulle inte få sin dag gjord om han kallades vacker, han skulle ba "k bry", men en girl. En girl skulle ba "hela min dag är nu gjord :) du won't belive hur mycket den kommentaren om mitt utseende gjorde min dag :) You woooon't beeliiiiive it, brb ska köpa lite skor och väskor och nagellack för att få mer utseendebekräftelse cuz that's how I, as a gurl, roll".

   Jag tror min stora skräck för att bli/vara blåst grundar sig lite i att jag bara skulle bli ett *PrEtTy FaCe* då eftersom en dum tjej automatiskt är ett objekt som inte kan värja sig från att objektifieras pga blåst. En tjej fördummas ju liksom naturligt per automatik och om man på det faktiskt är blåst så ligger man risigt till. En annan del av skräcken grundar sig på blåst=fattar inget=maktlös=kontrollbehov ej uppfyllt, men alltså det är väl en annan femma.

   Ordbajsar på detta sätt pga borde plugga men alltså ja. Det var väl värt ändå. För dessa jävla motton som cirkulerar om att en tjej ska vara så eller så eller så och alla grundar sig på hur hon ser ut eller hur hon tillfredsställer en man. Dessa motton är fan fucked up. Och alla ba SoOOoOOoOo TrUeEeeeEeeEEEEe och jag ba ANALYYYYYYYYYS :)

 

 

   Idag såg jag en liten gullekatt sitta i trädet utanför vårt fönster pga hade blivit uppjagad där av annan asstor monsterkatt. Kattis (minikatten) satt i trädet och sen kom Kattos (monsterkatten) som var typ lika stor som ett litet jävla lodjur (har aldrig sett ett lodjur i verkligheten så egentligen helt ogrundad jämförelse men) och ställde sig under trädet och såg ut såhär "mmmmm jag ska äta upp det *dregglar och slickar sig om munnen* mmmmmmm". Och min mamma fick panik och ba "KNACKA PÅ FÖNSTRET SÅ KATTOS GÅR (hon sa ej kattos men för er skull)" och panik utbröt såhär:

Jag: *baknar frenetiskt på fönstret i panik* JONATHAN SPRING UT OCH SKRÄM IVÄG KATTOS

Jonathan: shit shit katten shit shit uouuouoo (gjorde konstiga ljud och sprang ut)

-Kattos skrämdes iväg och alla andades ut och Mats ba "herregud blir ni rädda för detta staaaaaadsbooooor (han kommer från småland ok)". SÅ KOMMER DEN TILLBAKA mer hungrig än någonsin och är verkligen påväg upp i trädet och Kattis har panik uppe i trädet och kommer inte ned och allting kaosar och sen KLÄTTRAR KATTOS UPP I TRÄDET PRECIS UNDER KATTIS GREN OCH DE BÖRJAR TYP SLÅSS I TRÄDET FÖR KATTIS BA "kom inte hit kom inte hit u jag vill inte!!! *viftar med tassarna*" och kattos ba "MMMMMMMM MMMMMMUMS DREGGEL UÄK".

   Och jag fick världens panik och ba JAG KAN INTE KOLLA DE KOMMER DÖ JONATHAN UT RÄDDA KATTEN AAAAAAAH KAN INTE KOLLAAAAA och mamma ba SLÅ PÅ FÖNSTRET SLÅ PÅ FÖNSTRET och sen sprang Jonathan ut och fick iväg Kattos och allt var kaos och jag skakade och alla skrek och sen skrämde vi iväg Kattos och Kattis vågade äntligen komma ned och jag var skärrad för resten av kvällen och är numera rädd för katter.

   "I judiska böner finns frasen "vi är det utvalda folket". Jag vill inte vara utvald. Jag önskar att mitt pass innehöll  raden "Nationalitet: den mänskliga rasen".

   Frågan är varför inte alla kan förstå det.

   En annan håller väl på att dö och bryts sakta men säkert isär litelite i taget. Ler ändå. Skrattar ändå. Driver på ändå, försöker, anstränga, sista krafterna och så vidare. De sista krafterna lyser svagt när jag inte hinner sova men jag kan allt pressa på dem lite till. Lite mer. Lite hårdare. Gråter lite mer än vanligt också ändå. Vill samtidigt rädda världen och tänker bara på kvinnoförtrycket (utan att lägga skulden på någon mer specifik grupp än mänsligheten). Vill samtidigt få MVG i allt, prestera i allt. Leva lite så jag får anledning att vara lycklig eller i alla fall glad i övriga kriget försöker jag också. Allt går sådär. Ingen förstår riktigt. Det är okej. Tycker bara inte om att vara sådär, okej, medelmåttig, halvdan, lat, trött, borta.

   Saknar mig själv lite.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/normkritik-ar-var-tids-lontagarfonder_7820698.svd

dummaste jag hört.

 

ALLTSÅ HERREGUD AVSLUTET "eller har alla svepts med i den normkritiska vågen?". Sjukligt världsfrånvänt förlåt för hårda ord är arg.

   Har nyss sett del 2 av dokumentären om Palme. Alltså han var så fin och ja alla har falanker yadayadayada men jag tycker så mycket om allt jag någonsin hört om honom, ungefär. Jag vet inte hur jag ska göra för att lära mig allt som har hänt i Sveriges politik sedan Palme-tiden men jag önskar att jag kunde för att rakt och vettigt kunna ta ställning till allt. Jaja man kan inte göra allt här i livet (eller?).

   Har i helgen bestämt mig för vad jag ska skriva min samhällsuppsats om; Samhällsstrukturerna som skapar könsroller - och varför könsrollerna hämmar. Ungefär något sådant. Imorgon ska jag "sätta dig in i och besvara två texter. Båda handlar om att följa traditioner. Att läsa, analysera och bedöma dessa texter samt dra egna slutsatser skulle kunna vara en MVG-uppgift". Jag är störträdd. Tänk om jag är dålig? Tänk om jag får hjärnsläpp? Tänk om jag somnar? Min hjärna har varit på högvarv den senaste veckan (konstant) och det skrämmer mig eventuellt lite då jag inte heller sovit mycket men ännu inte känner av det vilket bådar illa. Kanske. Fast jag brukar ju klara mig. En annan sak är att jag tycker att uppgiften låter mer som en samhällsanalytisk uppgift snarare än en svenskauppgift. Jag har läst dem bägge och de handlar om debatten kring traditioner som höjts sedan Sverigedemokraterna började röra runt i Sverige. Sverigedemokraterna. Vad är det ens för partinamn. Moderaterna, ja okej ni är """måttligt konservativa""" trots att jag själv inte riktigt skulle kunna sätta fingret på vad det är i dagens samhälle. Socialdemokraterna, ja en demokrati grundad på socialism. Sverigedemokraterna. Demokrati i Sverige? Demokrati endast i Sverige? Svensk demokrati som exkluderar andra demokratier? Exkluderar allt som inte tillhör Sveriges demokrati? Ja jag vet inte. Skit samma det var största sidetracket. Jag är rädd i alla fall. Men jag får ta mig i kragen och göra allt ändå och sedan skämmas för alltid över eventuell utskämmning. Vet ej om det är ett riktigt ord, det bådar gott med svenskakunskaperna. En annan sak är ett min lärare sa att min starkaste och mest fantastiska sida var min litteraturanalytiska sida. Vilket är logisk då jag analyserar allt och alla hela tiden över allt vad som helst medvetet omedvetet. Och uppgiften är väl ändå en textanalys? Men hon vet ju redan att jag kan det? Är så förvirrad vet inte vad jag ska göra av mig själv.

   Tror en fundamental del i mig verkligen gått sönder ikväll. Eller så är jag bara en tonåring med mens (=hormonsvägningar) och en slöja av onykterhet framför ögen. Men. (och jag gråter verkligen i detta nu som jag skriver herremin) har lärt mig dessa saker ikväll:

 

-- Jag var känd som JESSICA MED STORA BRÖST HERREGUD VILKA BRÖST i sjuan. Ny upptäckt. Tar inte överdrivet illa vid pga 1. älskar mina bröst och 2. 13 åriga killar är ganska kaotiska och pubertala.

-- Jag har en vän med bulimi. Hade ingen aning. Hade ingen aning. Dör för henne. Hon har inte kräkts på ett halvår men hon saknar det. Dör för henne. Dör med henne.

-- Har en bästavän som ÄR FANTASTISK och aldrig haft särskilt mycket komplex över sin kropp eller sin person. Hon är head over heals (och hon blir inte det i vanliga fall, hon är precis som jag på så många punkter, älskar henne) för R. Han har sagt att hon har tjocka lår, armar och att hon borde träna mer.

-- Detta har lett till att hon börjat gå ut å springa och gått ned tre kilo på en vecka. Hon har börjat tänka på vad hon äter. Hon vet att det är fel och att hon aldrig någonsin tänkt så förr men hon vill så gärna vara precis vad han vill ha. Hon har aldrig gillat en kille så mycket som stannat så länge förr.

-- Jag är ibland en dålig person.

-- Jag har suttit med min fucking vän under hur lång tid som helst på en fucking toalett och trasats sönder över hur hon bryts ned. FAN HELVETE.

-- Allting annat är oväsentligt, jag är oväsentlig, någon som ÄR väsentligt är att patriarkatet måste krossas. För allas skull.

 

 

   Jag har ju verkligen blivit ZUPERpolitisk de senaste dagarna här på bloggis. Men nu är jag verkligen söndertrasad in i mitt hjärta så djupt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag kan knappt andas. Jag går sönder fortfarande, i detta nu. Alltså jag riktigt känner hur jag faller sönder. Kollar på "The Holiday" för att försöka gosa och skriver detta inlägg för att försöka få sans. Min fina vän har alltså gått ned 3 kilo på en vecka för en killes skull, och jag ser hur jag själv skulle kunna få "du är lite hullig, dags att börja träna?" från en kille jag är totalförälskad i och att jag skulle börja jogga. Jag blir så rädd. Jag blir så ledsen. Jag har aldrig haft det så nära, från personer jag ändå trodde var långt borta (relativt långt borta, i sammanhanget som är dagens samhälle) från dessa sjukdommar. Och jag blir så förstörd av att de fallit under detta förtryck. Jag går sönder som jag aldrig kännt att jag gjort förut tror jag verkligen.

   Idag sa en fin man till lärare att jag å en fin vän var "hopp om framtiden" för att vi brydde oss om genus, Gudrun Schyman, politik och så vidare. Jag blev lycklig men kunde inte våga hålla med. Hopp om framtiden? Finns det? I vår generation som spyr upp mat och räknar kalorier? Det är ju en struktur som funnits sedan, för alltid, men alltså. Man måste göra något. JAG måste göra något. Förändra något, om det än så bara är något litet - vilket jag hoppas att det inte stannar vid - så måste jag göra NÅGOT för alla kvinnor och män som förtrycks av patriarkatet. Kvinnor blir ju något av en hjärtefråga då JAG är en kvinna och då JAG ser hur mina kvinnliga vänner blir påverkade av förtrycket. Men JAG är ju också en människa, och alla blir påverkade. Alla blir förtryckta av strukturerna.

   Den där superfina läraren gav ett slags hopp om vett. Palme-dokumentären ger ett hopp om vett. Schyman ger ett hopp om vett. Det finns vett där ute och det måste pressas fram för det. måste. fram.

 

   Jag är trött, ledsen och känner mig ganska trasig just nu. Men det här behövde ut. TO DO LIST SÅ LÄNGE:

1. Kolla med bra, samhällsanalytiska och kritiska män om de har vänner med lika vettiga tankar (ex. brittis och finläraren). Mest för att få hopp om att det finns någon där ute som jag kan leva med och som tänker efter i saker och ting. Behöver lite positivitet just nu för att kriga vidare och detta kan vara uppmuntrande för mig OKEJ.

2. Krossa patriarkatet.

 

   ALLTSÅ. Mår så bra? Klockan är 10000.00 på natten och jag ska upp om tre sekunder men har fastnat hos fina texter. Läste igenom hela Gudrun Schymans kongresstal från 2002, för vänsterpartiet. Det var fint och jag blev inspirerad gånger tusen ungefär. Hon är så klok och bra hon. Att människor i största allmänhet sedan väljer (eller oavsiktilgt gör det, vad vet jag) att missuppfatta saker är en annan potatis. Vi skiter i den och gottar oss i bra texter om feminism istället. Då mår man bättre. En stund kan man få göra så faktiskt.

   NU ska jag läsa två texter om traditioner till min svenskaprovning på måndag. Dumdumdumdum. I may die osv. Och sen sova. Sen sova. Ja.

 

(här är talet http://www.helgo.net/enar/politik/talibantalet.html)

 

   Glömmer ibland för millisekund att vi är ett land styrt av moderater. Sen kommer jag på att Reinfeldt med sitt puppyface men devilmind är statsminister. Och att Jan Björklund är utbildningsminister (WHOOP EDUCATION FOR THE RICH). Sen kommer jag ihåg den där gången han snapade åt Jimmie Åkesson när Jimmie ba "vi är så lika Jan vi tycker lika jag är så lycklig" och Jan ba "NEJ KLUMPA ALDRRRRRRIG IHOP MIG MED DIG". Sen kommer jag på att fucking hela riksdagen hatar SD inte bara Jan. Så han är inte ens speciell bara för att han har en hjärncell. Sen blir jag förvirrad igen.

 

   P.S. Att Filippa Reinfeldt tar upp politik-rant på instagram (INSTAGRAM!!!) och blandar dessa *hata sossar* inlägg med *såååå bra ONE DIRECTION* samt "DARIN vilken bra kille! FRIHETFRIHETFRIHET (har bild på darin)". OBS allt är seriöst. Hon missanvänder även bindestreck. Men men.

Åh blev ledsen nu när jag läste kommentarer på en bild hon la upp om att socialbidrag är dåligt och arbetsintresse ökar till 2013 och sjuka människor skriver om hur de inte får bli friska för de får avslag på bidrag. Hur en man och hans fru fått bränna alla sina besparingar för att betala fruns operationer och försök till tillfriskning samt får avslag på bidrag av någon som aldrig träffat dem. Hjärtat brister ju.

 

Som jag känner mig i samhället just nu:

 

   Har väl hamnat i en sån där grop igen när allt känns värdelöst inkl. jag själv. De varar oftast några minuter de där groparna, men ändå jobbiga. Sedan är faktumet att allting som har med kärlek att göra känns helt, totalt lönlöst en annan femma osv. Varför ens liksom? Är det värt? Alla är sämst ju. Utom gosisar som man älskar men de finns ju bara i kvinnor-format (skoja, Ryan Gosling finns ju, men är ej säker på om han är verklig eller fiction så). Är fortfarande i Rust and Bone-mode också. alltså. Och lyssnar på Justins gosstämma varje sekund jag får chans. Så det är fint. Har gosat lite med mormor å morfar men inte tillräckligt. Så det är också finelifint. Finaste.

 

   Ok är jag efterbliven om jag skriver ner söta saker människor sagt till mig nu för att muntra upp mig själv? Nej. Jag är i en grop faktiskt vem bryr sig ens.

 

1. Vän jag beundrar för att hon är så sig själv och bäst sa "men alltså du är ju typ den pangigaste pangbruden jag känner"

2. Två vänner talade om att jag utstålar någon slags snällhet så att ingen kan tycka illa om mig. För jag är snäll och söt. Då blev jag glad för snällhet är en egenskap jag lägger mycket värde i (!!!!).

3. Tjej jag träffade på krogen pga satt i samma sällskap sa att jag var den vackraste kvinnan hon någonsin sett samt bad om ursäkt för att hon stirrade på mig men hon blev förtrollad. Alltså detta helt seriöst. Tycker egentligen inte om att lägga värde i utseendekommentar men hon var så himla gos att jag gör medvetet undantag osv.

 

(för övrigt boyz så kan ni ju inse att den bästaste kommentaren i världshistoren att ge en tjej för att få ligga ej är "du är så vacker". Bara sådär. Lägg ej allt värde i utseendet det är sämst)

 

   Alltså har blivit lite depp över världen efter att ha sett "Rust and bone" som tog tag om mitt hjärta, slet ut det, stampade på det i två timmar och sedan puffade upp det igen med Bon Iver – The Wolves (Act I and II). Men alltså jag var skakig och svag och ledsen och slut (på alla plan) hela kvällen igår efter den filmen. Fan vad den tog mitt hjärta. Men den var fantastiskt fin också och fransk och verklig, ovanlig.

   På en mindre vacker punkt så har jag också blivit depp efter "Lady Dahlmer"s #hälsohets-diskussion om att vi hetsar för att allas kroppar ska se ut på ett visst sätt istället för att uppmuntra att alla älskar sina kroppar. Det låter ju vettigt, eller hur? Men hela twitter har rageat loss med dumma inputs om att hon mår dåligt för att hon är tjock, nevermind att hon tränar och då håller kroppen i bra hälsoskick trots att den inte passar in på världens syn om bra snygghetsskick. Jag blev, som vanligt, arg på världen och på ALLA som skrev "ska börja träna, det är mitt nyårlöfte. Alltså inte för att bli smal utan för att bli snygg, ska sluta äta bröd också för det blir man tjock av" :) och jag ba SNÄLLA SKAFFA ANALYS HERREGUD BARA FÖR ATT SAMHÄLLET SÄGER ÅT DIG ATT DU MÅSTE VÄGA 40 KG PÅ 180 CM SÅ GÖR INTE DET DET RÄTT, BARA FÖR ATT SAMHÄLLET ÄR SÅ ATT KVINNOR HAR SÄMRE LÖN ÄN MÄN SÅ GÖR INTE DET ATT DET ÄR RÄTT BARA FÖR ATT SAMHÄLLET SÄGER NÅGOT SÅ MÅSTE INTE DU LEVA SÅ OM DU BARA TÄNKER EFTER!!!!!!!!!!!

   Är så slut i hjärtat av sånt här. Vet inte vad jag ska göra hur gör man hur förändrar man hur förbättrar man varför kan man inte rädda hela världen 

 

   "Är det inte mer rasistiskt att ta bort dockan från kalle ankas jul än att ha kvar den?".

Nej. Nej det är det inte. FÖR ATT de inte tog bort den för att "det var en mörkhyad docka". De tog bort den för att den var en nidbild av en mörkhyad så som de "kläddes ut" för att kränkas förr. Hur mörkhyade spökades ut med svart färg i ansiktet och röd på läpparna för att överdriva deras utseende så man inte skulle störas av det så mycket som skratta åt det, så såg världen ut och så hanterade man rasism. Förstår någon ens vilken brutalt hemsk laddning det är i det? Och sen säger folk "men vadå jag tyckte dockan var asrolig ingen brydde sig ens om att den såg ut som den gjorde". JAHA men gud vad skönt att du har så skön humor var vänlig ta den någon annanstans, man kan skratta åt tusen olika saker och att då tvunget ha kvar just detta är så himla fånigt eftersom det ligger så mycket historia bakom just den här nidbilden från kalle ankas jul. Jag kan tänka mig att många inte reagerade på dockans utseende eller vad den stod för, absolut till 100 %, men det är inte poängen. Poängen är vad den, trots allt, stod för och poängen är att trots att många så gärna önskar att vi levde i ett samhälle där man kunde skämta om kvinnor i köket och - vad vet jag - invandrare (som så många tycker är hilarious att skojjsaaa om) eftersom det är så befängt att det skulle vara verklighet, så är det en faktisk verklighet. Det är inte en befängd version av ett alternativt universum. Det är vad vi lever i. Främlingsfientlighet och kvinnoförtryck och så himla mycket hemskt. Att då ta ställning till något så diskret laddat i dagens samhälle, t e x "höhöhö kvinnor är så ömtåliga bäst att de stannar i köket så de inte börjar grina hööhöhö" bidrar ändå till det här samhället. EFTERSOM det är vårt samhälle och ca 99% (skoja, men alltså.) av alla som skulle höra skämtet skulle svara "HÖHÖHÖ rooooligt" snarare än svara "det var ju en tråkig icke genusanalytisk, patriarkal syn du har på världen du vet att patriarkatet förstör allt för alla och avsaknad av analys likaså?". Ingen reflekterar. Ingen analyserar. Det gör mig så ledsen för det är det som skapar allt det konstiga, förutfattade och leder till en himlans massa hat från olika håll - oftast oprovocerat.

   Om jag fick göra en enda skillnad i världen skulle jag injicera alla med empati, medmänsklighet, analys, reflektion. De egenskaperna. För skillnaderna som skapas skapas av människor som inte kan tänka sig in i någon annans sits. Vi måste börja kunna det. Jag vet bara inte hur.

    Måste bara. Har aldrig tyckt att Cimon MED C Lundberg varit snygg pga har sett retuscherad ut enligt mig, har egentligen inte lagt ned varken tid eller tanke i detta men liksom bara så i förbifarten. Så idag hamnade jag på en av hans bilder på instagram. OKEJ VA har han varit så här snygg hela tiden förstår inte minster skiljetecken. Han såg mycket mer rough än vad jag mindes och ja, nu känner jag mig som ca världens töntigaste människa som skriver ett inlägg om en mans utseende men alltså wattafak yolo och så vidare jag får väl för lite action. Sitter å läser hans blogg nu dock för å få grepp om människan bakom. Så ni vet. HAPPY NEW YEAR FÖRRESTEN!!!!!

   Det är allt jag kommer nämna på den punkten. Bojkottar nyår lite i mitt hjärta. Men hade mitt livs bästa nyår i natt, så det var ju fint i alla fall. Fantastiskt jättesuperfint.

 

   Tillbaka till Cimon: “Skäms på er. Fy skäms på er, för att fortsätta skicka ut dom på en jakt istället för att aktivt få dom att förstå att det inte handlar om att hitta sig själv, utan att redan vid första tvivel förstå att det inte finns något att hitta, det är redan där. Fasen att gå igenom är det otillräckliga stöd ni ger ifrån er genom att skicka ut en ung människa på jakt, istället för att göra den man är och alltid varit accepterad.”. Från hans första föreläsning. Fint! Klok! BRA! Behövs fler sådana och som inte bara strävar efter att se ut som honom utan tänka åt det håller, för, utseendet är faktiskt inte allt. Upprepar saker som detta för mig själv, huvudsakligen, för att jag ska få in det djupare. Lika djupt i mig som alla normer nästlat sig in.

 

   MEN HÖRNI! Gott nytt år! Nu ska jag fortsätta gosa. OBS har fortfarande inte kommit fram till hur jag ska hantera detta med snyggkarl. Åh jag som älskar kontroll över allt annat. Eller ja. HAHA. 

   Hittade just Andreas Kullberg – Someone Not Me. Dör dör och åter dör mitt hjärta brister allt försvinner det är så fint.

   OK HEJ blir lite upprörd och ledsen över alla äckliga partyhens som ba ME MYSELF AND I LIVING LIFE PARTY PARTY SEX SEX och man ba USCH. Men alltså jag bryr mig i vanliga fall inte eftersom jag inte umgås med såna människor och därför inte behöver varken tänka på de eller deppa över att de existerar. Nu råkar det dock vara så att jag har en del sådana där mysisar i min klass, och då blir jag bitter.

   Vad en hen just twittrade: Kille igår kväll "zack efron har så fina havsblåa ögon" efter de berättade han hur snygg efron är. Bi??

   JAMEN SNÄLLA JAAAA SNÄLLA bygg på alla stereotyper och normer snälla gör det stoppa evolutionen snälla bara var så himla fantastiskt idiotisk. För det första :) efron har fan asfina, havsblå ögon tycker jag ockå. Straight?? För det andra :) jag avgudar oändligt många kvinnor och är inte automatiskt bi/homo för det, vem bryr sig? KAN MAN BARA TYCKA OM FOLK MAN VILL LIGGA MED? Vad spelar något ens för roll låt folk älska bara MVH hippien. Helt seriöst om jag skulle ba "Megan Fox har så snyggt röda läppar hon är så snygg hennes kropp tatueringar osv osv osv" skulle ingen bry sig. Alla, inkl partyhen som skrev tweeten, skulle ba "jaaaaa ellerhur fett orättvist".

   Fattar INTE hur man kan yttra eller tänka något så hjärndött som den aktuella tweeten just nu. VARFÖR reflekterar eller analyserar folk inte över någonting över huvud taget? Varför är alla hjärndöda? Varför finns inte en vettighets-spruta som folk kan få för att sluta vara idioter?

 

   Vad en annan hen i min klass yttrat under religionslektion när läraren läste krönika skriven av Jimmie Åkesson där han pekar ut islam som det största hotet mot oss sedan andra världskriget ( ":)" ). "Ja alltså jag håller med i en del punkter som SD har men jag skulle inte rösta på dem". JAHA men alltså jag blir så himla arg på det där. "Alltså SD tar upp en viktig fråga!" NEJ DE TAR UPP RASISM SLUTA VARA HJÄRNTVÄTTADE BÖRJA ANALYSERA BÖRJA TÄNKA SLUTA VARA DÖDA FISKAR ahha omg hård jag var där men blir så arg. Jag orkar inte ens gå in på detta med SD och den lilla icke-rasistisk-manteln man tar på sig där det står "SNART FÅR JAG VELL INTE ENS TYCKA OM SVENSKA KÖTT BULLAR I MITT EGET LAND LÄNGRÄ" eller dyl eftersom man känner sig så himla kränkt av att SD får skit när de yttrar rasistiska saker hit och dit. Jag orkar inte skriva om det här. Men jag ville bara säga att jag blir så himla arg. Och trött. När folk helt och hållet saknar en analytisk förmåga. Snälla utveckla en hjärna. Tack på förhand.

   Fråga; varför ska du få någon att älska dig om du ändå bara lämnar den och glömmer den sedan? Utan adjö, förklaring eller avslut? Det är ingen pik, ingen hint, ingen antydning på något sätt - jag bara undrar helt genuint. Är det för att få någon slags bekräftelse? Om att du är en bra person eller en älskvärd person? Jag bara undrar. Godnatt.