stadsvandringar

   Här ska ni få lite kärlek!!!! KÄNN INGEN SORG
Känner rent spontant, ju mer jag tänker påre, hur "känn ingen sorg"-filmen ska bli min nya livsfilosofi. Ni vet att det är sånt man gör i ungdomsåren, ändrar livsmotto som man byter trosor osv. Den har rädslan som måste krossas men ibland bara sparkar ut åt ett jävligt oväntat håll. Kärleken som man inte borde följa och den som man tar för givet. Vänner man förlorar, även när de inte borde försvinna. Saker som krossas, saker som kämpar för att hålla elden vid liv. Om du vill ha en idiot lägg din hand i min. Och sen etc etc etc fånga le diem.

   Hela Håkans jävla textsamling sedan alltid ska bli min livsglädje, när man är ledsen och behöver en lugn glädje - har upptäckt att hans musik fungerar så för mig. Åh älskar honom så mycket för så mycket. Ja allt förutom knarket då, det skiter vi i va. Men hörni älsklingar! Nu ska jag dela med mig med en av de inre delarna av mig jag skrivit förut. För jag mår så himla bra och skitsamma behöver inte rättfärdiga det. Så här såg den texten ut.

 

   Ville skriva något men vet inte om jag vill. Eller ville inte men ville. Kommer bli fail. Vem fan är det som är inne på min blogg så mkt *tittar på dig Livia*??? Hehe. Ja det är väl kult med tanke på att jag näver skrivär. Är lite trött på att alltid behöva förklara saker för människor (oki nu kommer ranten jag inte vågade skriva pga så hetsig men som jag ändå kommer skriva pga kan inte låta bli att ösa ur mig allt som vill ut) !OBS! INTE ALLTID !OBS! JAG TROR INTE JAG ÄR EN HELIG ALLVETANDE GUD !OBS! Men ofta. Är trött på att behöva förklara varför feminism finns/behövs/HETER FEM-INISM. Analys hallå? Är trött på att behöva förklara varför jag tycker socialism är en bra grej. Analys hallå? Var vänlig applicera samma analys här som du kan applicera på könsmaktsordningen på klassmaktsordningen och rasmaktsordningen.

   ALLTSÅ: Rik vit man är toppen på alla heirarkier - toppen på alla maktordningar. OAVSETT PERSONEN I SIG så är just Den Höginkomsttagande Vita Mannen automatiskt status. PGA strukturer som ja blablabla. Fattig WOC (Women Of Colour lärde mig detta på twitter, WOC, mkt lärorikt) är i botten på alla slags heirarkier.

   Strukturer finns i alla dessa så var vänlig se alla stora och påverkande strukturer och ej endast köns el. ras el. klass. Hatar ordet ras men AJA MAN FÖRSTÅR VAD JAG MENAR UHÖ. Den också "NU SKA JAG FÖRKLARA VAD JAG MENAR EFTERSOM DU INTE FATTAR". Nej men hörru kan inte DU ta och sätta dig in i det PÅ EGET bevåg utan min *explanations for dummies*? LÅTER SÅ MKT som jag glorifierar mig själv till tusen åh jag vet allt åh jag vet bäst åh jag får sätta alla on the right path. Nej alltså menar inte så. Menar bara att jag har analyserat saker och kommit fram till en slutsats som jag står för. Vissa andra har liksom bara slutsatsen som de ****Står för**** utan någon existerande analys på vägen dit. Det är jobbigt tycker jag. Det finns massa älsklingar som har världens bästa reflektionsförmåga (SE att jag skrev förmåga och inte bara reflektion som i att oavsett slutsatsen så kan jag lyssna på en person med FÖRMÅGAN att reflektera så jag inte bara står å pratar med någon vars comeback är "ahmen durå"). Babblar som fan nu men aja. Dessa älsklingar skriver jag mindre om pga gör mig inte upprörd utan bara glad. Dessa älsklingar har lärt mig att reflektera mer och analysera mer. Dessa älsklingar utgör typ hela mitt twitterflöde (aja en del av Älsklingarna) och det gör mig glad.

 

   Förut sa min Edward Norton att han ej tyckte om uttrycket "Vit Kränkt Man" pga man lade en värdering i kön och etnisitet som han inte tyckte var okej. Att sakliga argument var en bättre grej osv och jag ba HM HAN HAR JU RÄTT jag vill inte heller lägga värde i kön och etnisitet ba sådär. Varför tycker jag "Vit Kränkt Man" är en komisk och ibland sorglig grej då? Med bra slagkraft? För tvekar man om något man står för så måste man reda ut varför man står för det. Så. Insåg sen, efter inte så mycket utredande, att det var för att:

Vit = Priviligerad (maktmässigt)

Man = Priviligerad (maktmässigt)

   JA men det är ju därför det blir satir. Man skulle lika gärna kunna säga "Dubbelpriviligerad och Kränkt" men ni hör ju hur dålig melodi det har. Och hur lite satir. Booring osv. KLART att människor som föds med silversked i mun och penis mellan benen också kan känna sig kräkta (med alla rätt att känna det), men det som blir komiskt är när den OTROLIGT PRIVILIGERADE blir kränkt över något som är vardagsmat för de mindre priviligerade. Somde har lärt sig att hantera pga måste för sin egna överlevnad och utan hanteringsförmågan hade de gått under.

   Ex. "Män våldtar" "INTE JAG ELLER MIN PAPPA ELLER BROR ELLER KOMPIS OCH DET ÄR ORÄTTVIST ATT SÄGA SÅ DÅ *springer utför ett stup i panik över hur kränkt han blivit*".

   Det som blir komiskt hos den som är dubbelpriviligerad och kränkt är att hans (jag skriver han pga penis är en faktor) känsla grundar sig i något som - med lite analys - inte behöver vara kränkande. Alltså ja som i om han hade haft analysen att "alla män våldtar inte men mansrollen är så som den är och det kan jag vara med och ta ansvar för att förändra OBS jag våldtar inte personligen men har förståelse för uttrycket" så hade han inte behövt känna sig ledsen och sprungit utför stupet i panik. Tragikkomiken i att de mest priviligerade saknar analys pga behöver inte analysera, har inget behov av att förstå för sin överlevnad. En rik behöver inte förstå strukturerna kring klass för att överleva, en fattig måste. En man behöver inte förstå strukturerna kring kön för att överleva, en kvinna måste. Överleva som i *ha ett drägligt liv som man tycker om* inte Överleva som i *andas*. Detta är oavsett om man inser strukturerna medvetet eller omedvetet, man ser strukturerna om man är den undergivna parten pga det enda övetaget man kan ha är att FÖRSTÅ varför det är som det är och SEN förändra. Svårt att förändra utan att förstå bakgrunden.

 

   Det var allt. Hoppas jag inte lät helt jävla hjärndöd, kmr antagligen ta bort detta inlägg när jag är klarare i huvudet pga jag lät antagligen helt jävla hjärndöd. Men ni som läser bloggen vet väl att jag inte är helt jävla hjärndöd. Hoppas jag. Så ni blir inte ledsna. Om ni blir ledsna var vänliga kontakta mig så ska jag förklara hur jag EGENTLIGEN menade med vad ni än blev ledsna över. Exempelvis om ni blev ledsna över att jag fiktionellt dödade den vita kränkta mannen som sprang utför ett stup. LOVE LOVE LOVE

   Och framförallt tror jag att allt lättar lite. Att allt känns ljusare och klarare, eller absolut inte allt men en del saker. Få, viktiga, saker. Och någonting spricker upp, för det är inte längre ett stort, dovt mörker som ligger över allting. Det spricker upp, det finns hopp (ha ha), det blir bra. Det är ovant men lättandet lättar och det kommer nog kännas bra i slutändan. Så småning om, snart. Snart. Om man bara kunde kanalisera sina känslor bättre in i speciella saker. Skojade bara, människofaktorn skulle väl försvinna något och robotfaktorn skulle bli ett faktum. Vetenskapligt genombrott ändå.

 

   Jag är inte återställd, så som jag brukar bli efter inlägg som föregående här på bloggen. Jag öser ur mig i ett och mår relativt normalt efteråt. Jag är fortfarande i niagarafall-från-mina-ögon ställe. Men jag tänker skriva det här ändå, för det var så fint och fint och jag grät till Fringe igår. För det var en man och han hade gjort hundratusentals operationer på sig själv för att kunna fokusera energi och åka bak i tiden. Han ville åka tillbaka 10 månader då hans fru dog i en bilolycka, han ville rädda henne. Men varje gång han försökte så tömdes allt i hans närhet på energi, han behövde så pass mycket för att kunna hoppa i tiden - människor dog, och ett hopp på 10 månader skulle döda så himla många personer. Så Walter försökte förklara att det inte är värt det, att han ändrat i universum och det har plågat honom ända sen dess, att han har förstört för flera platser och hoppas på att få förlåtelse, ett tecken, en vit tulpan. Mannen går inte att resonera med utan han åker ändå, han åker tillbaka till dagen då hans fru dog efter ett bråk de hade, när hon ville ha med honom ut och han inte ville följa med. Han springer till henne, sätter sig bedvid henne, tar hennes hand och pustar att han älskar henne samtidigt som han kysser hennes hand. Sen blir de påkörda. De försvinner tillsammans. Innan han dör postar han ett brev till Walter, i nutid, utan avsändare. Walter får brevet och i det ligger ett papper med en vit tulpan ritad. Inget mer. Sen är det inget mer.

   Får man gråta på grund av livsångest eller?

   Ibland vet jag inte varför jag är ledsen och det skrämmer mig. Jag vill förstå, så jag kan hantera. Ibland blir det så mycket och man vet inte vad det är som gör en ledsen, eller så kommer en bortförklaring i form av "jag är ju faktiskt sjuk och labil" - den godtas för det mesta men är inte sann. Eller? Svårt att avgöra i stunden, det är lättare efteråt. Kan man tänka. Men jag är ändå ledsen. Och när jag blir ledsen, speciellt när det är utan anledning, då försöker jag hitta en anledning. Och då rushar alla saker som gör mig ledsen till mina tankebanor, det händer ibland när jag är ledsen av reell anledning också liksom för att göra mig ännu ledsnare/få utlopp för alla ledsenheter på en gång. Jag vet inte varför. Men det är som att öppna en sluss, man kan liksom inte bara släppa förbi vattnet som är relevant i just den sekunden - allting forsar igenom. Allting ba Poff. Och sen slutar det, utan orsak, och man känner sig fortfarande ledsen. Eftersom anledningen inte hittades och därför inte kan konkretiseras. Och allting måste konkretiseras, i ett tillstånd av kaos. Men ingenting kan konkretiseras. Jag gråter för fina saker och för dåliga saker, för att fina saker inte åh jag kan inte ens få ut det som trycker under nyckelbenen. Jag kan inte ens få ut det och konkretisera någonting alls, inte ens det som konkret trycker där under kan jag få ut i ord. Och inte ens det som trycker på sorgen kan jag få ut i någonting alls. Ingenting alls. Vårar språk räcker så kort, det räcker till så lite. Det räcker till så lite.

   Just nu gör världen mig ledsen. Och att ingen förstår den. Ingen förstår någonting alls av den och alla försöker göra så himla mycket vett av den, det blir så dåligt. Allt blir så dåligt. Men ändå inte alls inte alls inte alls. Åh jag blir så ledsen. Och det är inte en sådan där ledsen som jag skulle behöva en oförstående famn till, som ibland när man gråter till en film och önskar att det var en himmelsdoftande pojkfamn bedvid som man kunde gosa sig in hos trots att han inte förstod anledningen till tårarna. Nu är det en sån där ledsen, en sån som nästan aldrig slår till, och som man behöver en absolut förstående famn att gråta i. En sån som säger att "Ja det är synd om kvinnorna och ja det är synd om människorna och ja det är synd om minoriteterna och det är FÖR JÄVLIGT och du får gråta tills natten blir till morgon och dag och sen natt igen eller tills tårarna tar slut eller tills du helt enkelt somnar, gråt gråt gråt som fan och få ur dig allt du behöber få ur dig. Jag sitter här och kramar dig och lyssnar på allt du har att säga. Jag förstår jag förstår du behöver inte hålla någon spärr på slussen just nu, du behöver inte hålla någon spärr på slussen med mig".

   Jag är så himla spretig ibland. Så spretig. Så woho.

   Önskar man alltid att man var någon annan? Någon bättre. Nej, aldrig någon annan - förutom möjligtvis personen som får spendera sitt liv i Leo Dicaprios säng tillsammans med Leo Dicaprio - men någon bättre. Perfekt. Någon som är allt man önskar att man var.

   Jag önskar att man aldrig behövde be om ursäkt för sig själv. Att man aldrig kände det behovet. Förstå å å vad skönt. Förstå. Jag skulle aldrig be om ursäkt för mig själv om min Nuvarande ort var Leo Dicaprios säng. Men, så är ju inte tillvaron.. (Jag vet att man ska skriva minst tre punkter i följd för att det inte ska se ut som ett typo men FAN vad fult det är med fler än två punkter, har jag envist känt genom hela livet och tvärvägrat att skriva fler). Alltid denna balansgång mellan sött och surt, skämt och allvar. Det får ju inte bli för mycket av någonting. Det får ju aldrig bli tråkigt, platt, smaklöst, äckligt. Äckligt. Nej. Så får det aldrig bli, någonsin, stämmer det ju på i hjärnan som när man slår en sådan där liten stämmare mot tinningen för att höra en ton eka i örat. Så ekar det hela tiden i allt, överallt.

   Vill vräka ur mig allt som rör runt och slåss i mig. Så kan man börja om på en helt ny grej som är ett nytt blad, helt orört. Men då vore man ju absolut ingen person. Vet inte hur man ska kunna vräka ur sig allting och få det att sluta slåss om inte genom att acceptera allting. Och det är ju någonting jag då aldrig någonsin kommer vara den som gör, accepterar allting. Ler lite medhållande, nickar, skrattar lite falskt som absolut inte skulle stämma ihop med stämmaren som stämmande ekar i det där örat. Där har jag varit, det har jag gjort.

   Inga jävla imperfektioner som gör perfektionen mer perfekt heller (imperfektioner är det finaste som finns), bara en ren jävla perfekt jävla människa. Nej. Usch allt ska bara bort. Nu. Egentligen. Allt orört och rört och omrört och "skört, brustet, trasigt". Kan man gräva ned sig i sin säng (bildligt talat) och bara stanna där. Under det fantastiska, mjuka duntäcket? Får man göra så? Får man inte orka mer, en liten stund bara? Man vet ju att orken kommer tillbaka så småning om. Skulle nog behöva vara själv, en hel massa. Men orkar inte och vill inte heller egentligen, vill inte vara utan mina pärlor.

 

Men kanske skulle man behöva en paus för att ta igen sig från saker och ting. Från avslut och nystart. Ett rum dit ingen kommer, dit ingen vet. Bara en enda jävla ensamhet (RIM!), för det skulle ju också vara en slags skön sak. Det räcker liksom inte längre med de små, korta, man får ha på natten. Som nu. De räcker liksom inte riktigt, kan inte riktigt sträcka sig så långt och omfattande, omfamnande, helhjärtat.

   Men herre allt i min lilla låda. Var inne på Kensas blogg och alla flippade ur pga "du är för smal, bättre förr" "vadå hon är för smal, det är säkert du som är tjock å vill att andra ska va tjocka så du känns ok" "glöm inte att äta kenza fast du är stressad du har gått ned i vikt" "Kenzas svar på någon: jag vet ej vad jag väger pga har ej våg vet bara att jag mår jättebra av allt jag gör just nu" "alltså du är för smal kenza herregud"

 

MEN MÄNNISKOR SLUTA FLIPPA SLUTA BRY ER SLUTA LÄGG ER I SLUTA SPYR USCH NEJ OCH PÅ RIKTIGT, HON VET VÄL FÖR FAN SJÄLV ATT HON SKA ÄTA TROTS MKT JOBB HON ÄR VÄL INTE DUM I HUVUDET ÖÖÖÖÖH NEJ hon är så himla bra vettig smart och orkar inte flipp orkar inte hets orkar inte människor.

 

The End :)

   Hallå! Har vi glömt Feist-tiden eller??? Tiden när jag konstant lyssnade på Feist. Mycket på grund av en viss, har lyssnat sönder hennes senaste skiva nu i alla fall. Känner jag så fort jag hör valfri låt från den. Feist – Secret Heart KAN jag lyssna på utan att må illa men alltså försökte nu och det sträcker sig tillbaka till hennes första skiva. Har alltså förstört ca alla Feist låtas för mig själv. Nej men bra kämpat Jessica ;) Du suger ;) Saknarrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r r 

Kanske behöver lite tid för mig själv

Kanske behöver lite tid utanför mig själv. Vet inte vad jag behöver vet inte vad jag kan hinna med. Blir ledsen när jag inte kan vara överallt. It makes me sad, Carey.

Det är så mycket lättare när man inte är i verkligheten eller en verklighet som är reell. Det är så mycket lättare när man läser en bok. Eller ser en film. Och man får känna, tänka, leva. Utan konsekvenser. Utan ångest eller panik. För man vet att det egentligen inte är på riktigt, men det är verkligt nog att man kan låtsas en stund. Inte för alltid.

Den riktiga verkligheten är så himla jobbig och krävande. Och man kan inte lista ut allt för att man står inte utanför och läser, man är i det. Och man måste tänka så himla mycket, hela tiden. Det är utmattande. Och sen måste man ta hand om andra, för att man vill och för att man älskar dem. Men det är också utmattande.

   Så vet man inte vad man ska göra av sig själv. Förutom att ta upp en bok av Kafka. Eller Hemingway. Eller Fry. Eller Vargas Llosa. Och låtsas att man är så himla intellektuell (för trots att man älskar deras texter som rycker tag i en och flyttar om i en så betyder det inte att man på något sätt är som dem eller kan som de kan), men sedan går och pratar om något ytligt. För det är så himla SKÖNT att prata om ytliga saker ibland. Det är så himla kravlöst och bekvämt. Inget man kan vänja sig vid alltså, inget som kan bli standard, men ett skönt undantag. Hur kan man säga till någon att "låt oss sluta prata om väsentligheter som spelar alla sorters roller, kan vi inte prata om världsliga saker som ingen bryr sig om istället. Kan vi inte stänga av våra hjärnor för en liten stund bara, en liten kort kaffepaus bara"?

   Hahhahah människor skrämmer mig (förlåt)(typ sådana som är med i SDU och kallar mig LILLA GUMMAN) och vissa människor förstår jag inte, men det är okej för jag förstår mig själv ganska bra. Jag tror det? Som jag förstått det krisar man hela sin tonårstid, done, men när den är slut - slutar man krisa då? Eller? För ibland känns det som att livet börjar få en stabil grund och jag är påväg ifrån det här med att ALDRIG VETA VEM MAN ÄR EUUH och sen tänker jag "men livet har alltid sina glada ögonblick snart kommer mattan försvinna från under mina fötter igen och jag kommer stå ensam kall rädd tom och vänta på bättre tider och de där bättre tiderna kommer komma och jag kommer bli tillsammans varm trygg fylld av kärlek. Men sedan börjar cirkeln om igen och jag blir övergiven sen hittad sen glad sen ledsen och så kommer det gå så tills jag dör i ett kretslopp". Men nu har det slagit mig, precis nyss, att det kanske inte kommer gå så för alltid. Att jag, och pärlor som finns i livet som är mitt, börjar hitta en grund och den passar ihop med varandras grunder. Det är inte så labilt och osäkert längre utan det som finns nu kan hålla, det kan vara så bra som det känns och det kan fortsätta så bra. Allting måste inte dö och allting måste inte ta slut, visst kan det vara så? Visst kan det vara så att ständiga kriser hör till labila tonåren och inte till L.I.V.E.T.? För livet utan pearls, vad är det för liv.

   ÅH NEJ ÅÅHÅÅÅÅÅÅÅÅH NEJ NEIN NEIN NEIN NEIN ODD SKÄRP DIG FÖR FAAAAAAAAN EN VIDEOBLOGG PÅ RIKTIGT VILL DU LÄGGA UPP EN VIDEOBLOGG FÖR ATT SNACKA MER SKIT FÖR I HELVETE VAD HAR DU INNANFÖR PANNBENET en videoblogg där du säger "vad kul att så många vill ha en RELATION med mig och bella" "men nu lämnar jag toa-debatten jag får tycka vad jag vill" BABY DET HAR DU REDAN SAGT DU TILLFÖRDE ABSOLUT I N G E N T I N G NYTT TILL VAD DU ALLDELES NYSS SKRIVIT I ETT INLÄGG "det är ju väldigt intressant med provotationen (nej tänker inte sjunka så lågt som att citera hur han inte kunde säga provokativ eh he) om jag till exempel skulle säga att jag var moderat, vilket är så kontoversiellt" ÄLSKADE BABY VI ÄR NUMERA ETT BLÅTT LAND DET ÄR INTE SÅÅÅÅ JÄVLAAAA KONTROVERSIELLT JÄMFÖRT ATT SÄGA VAD  FAN SOM HELST SOM ÄR POLITISKT HERRE MIN jag hoppas verkligen han alltså nej jag kan inte ens alltså gud jag avlider han avslutar videon med "jag måste raka mig ser jag jag ser ju ut som jutomten eller nån skön hockeyspelare...... inte planerat" ALLTSÅ HAHA SNÄLLA jag får en sån inblick i deras liv och hur mycket jag skulle kasta mig ut genom deras fantastiska balkong (som kan kan se på BELLAS blogg trots smutsiga fönster :/// hon förklarar att de ska få dem putsade så hihi!) och flyga ner på jääääävla horngatansvänstern där jag kan dö från de för alltid. Okej så dramatisk Jessica men alltså vilka är de och vad tänker de med. Bella skrev förut "vänstern får väl göra vad de vill med sina barn men mina barn ......blablabla" JA MEN DET ÄR SKILLNADEN PÅ OSS GUMMAN NÄR VI SER NÅGOT SOM ÄR FEL SÅ KÄMPAR FÖR MOT FÖRÄNDRING OCH NÄR NI SER NÅGOT SOM ÄR FEL SÅ SÄGER NI NÅGOT NEDLÅTANDE OCH SÄGER LIBERALISM KONSERVATISM VAR MAN FÖR SIG FUCKING SJÄLV VEM BRYR SIG VILKA SOM KOMMER I KLÄMM SÅ LÄNGE JAG FÅR HA MITT SOM JAG VILL HA DET. Jävla tankesätt.

   Allting är väl ungefär precis lika rörigt som bloggen är, precis som den visar med sin rörighet - så är min hjärna och hjärna. Älskar Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig hela tiden. Den är så bra fin bra. Det var så EPIC när jag och Livia kom in på Ace i helgen och Det kommer aldrig va över för mig spelades, sen önskade vi Håkan och de spelade Mitt Gullbergs Kaj paradis, när vi var på väg ut spelades Pistol. Fint liv.

 

 

   Stulna blickar stulna kyssar stulna leenden och stulen dans. Allt stulet, alltid hemligt. Och sen viskandet och ännu mer dans dans dans mask mask mask. För en liten stunds klarhet, nej aldrig klarhet men verklighet. Sanning. Oavsiktlig, den bara väller fram utan en tanke eller mening. Bara ett strävande efter mer sanning. Något äkta, något riktigt. Aldrig säkert trots allt. Aldrig värt eller värdigt. Stoltheten har ändå alltid varit överskattad, dygd eller synd? Would you consider pride a fault or a virtue? Kan inte Darcy svara på en fråga så kan ingen. Skämt åsido, kan inte Håkan svara på en fråga så kan ingen.

   Vi kommer aldrig vara nya igen, men aldrig bli gamla heller... vet inte vad jag försöker säga, så bara lyssna på stråkarna. Mitt namn var i neon och jag tänker väl "this could be heaven or this could be hell". Ja, jag är din om du vill ha en idiot - lägg din hand i min, lägg din hand i min. Du kanske aldrig når dit du vill nå men du når mig, du kanske aldrig får den du vill få men du får mig. Jag är din regnrock i regnet som aldrig slutar. Du är en sång på mina läppar, en klassiker. Om jag kunde säga ord som egentligen är enkla, att jag älskar ditt skratt, som kommer så sällan. Du kan gå din egen väg. Men håll dig tätt intill mig, för vi kan gå på vår egen väg.

   När du är ensam och helt själv, du har ärvt universum. Du är den enda kvar. Säg aldrig förbi. Nej säg att du är fri till slut, fast du vet att hälften av dom som kämpar går under. Och hälften av dom som älskar exploderar. En
pojke spottar från ett höghus och demonstrationer vinglar längs gator av gamla visioner. Vad de än letar efter så finns det här. Livets teater lämnar dig tom och full av hål och i ditt öra vrålar Shakespeare, ”Jag tror du hör mig nu!”. När man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden. Sommarnatten när man var ung som man hade när man var ung. 
   Jag är en storm från ingenstans - jag kan krossa ditt hjärta. Som en orkan kan jag svepa bort dig. Men jag tänker aldrig dö, nej. Bara en liten gnista - bara ett ord, kan sätta eld på en skog. Jag kan älska dig just som den där elden, det kommer aldrig vara över för mig. Och jag kan bränna dig som du aldrig brännt dig, om du leker med mig. Det kommer aldrig va över för mig. En pojke från förr är tillbaks igen. Han bara står där och stirrar mig rakt ner i själen. Vi skulle älska varandra tills jorden gick under, jag kommer älska dig när jorden gått under för jag tänker aldrig dö. Det kommer aldrig va över för mig.

 

   Imorgon tänker jag ha strumpbyxor och röda läppar och blommor och ingenting kan stoppa miiiiig. Kan man säga så trots att det är regnigt kallt ruskigt ute? För poängen är ju att låtsas att det är varm gosig bra vår så. MAHA SKILJETECKEN FUCK YOU mvh tycker ej om kommatecken. Mvh använder forkortningar fel..... MED FLIT! Yolo. Jag försöker att undvika att plugga därav denna menigslösa och substanslösa text. Fin början på inlägget i alla fall?

 

   På tal om patriarkatet (ja det är alltid på tal så) så avskyr jag verkligen den lilla och beroende på sammanhang irrelevanta detaljen att tjejer inte får dricka öl. För jag älskar öl. Och då blir det liksom en hjärtefråga (och alla som vet vem jag är eller har sett mitt ansikte någonsin en sekund vet att detta inte är mitt main issue med patriarkala strukturer eh eh). VAD ÄR GREJEN MED "dricker du öl????" (du är ju tjej) "det är så sjukt osexigt med tjejer som dricker öl" (öl är ju manligt) "tycker om när tjejer kan dricka öl för de går emot strömmen" (VEM BRYR SIG OM VAD JAG FUCKING DRICKER FÖR ALKOHOLHALTIG DRYCK JAG VILL INTE FÅ BERÖM ELLER BLICKAR FÖR ATT JAG HAR ETT FUCKING ÖLGLAS I HANDEN SNÄLLA CHILLA VÄLRDEN SERIÖST)

   Vill gråta för att jag inte är den del av amfora längre eller ens ett minne bara ett namn typ. För att man inte kan förklara hur mycket de givit mitt hjärta, genom alla tio fucking år vi haft (haha det är så sjukt lång tid). För att man ska bestämma om sitt liv. För att jag bara tänker på taxikarl, till och med när jag sexhånglar på bmbs terass (skäms.) så tänker jag på taxi när jag går över gatan tänker jag på taxi för jag är så himla dum i huvudet. För att livet går för fort för mig. För att livet är sämst och jag sover själv och ingen fulsjunger Håkan med mig. För att allt blir ganska ensamt ibland.

   Okej sista jävla ordspyan nu för visst har jag tvångstankar om att skriva ned saker men för fan någonstans måste det räcka. Kate Nash är så jävla bäst i denna låt Kate Nash – Foundations - Full Explicit Version för övrigt. Ba för den kom på spot i fy nu.

 

   Det här med att jag är motsatsen till en papperstiger. Jag hatar det. HATAR DET. Hatar det. Värsta insikten någonsin när jag insåg det för lite mer än ett år sedan. Och jag var så himla ledsen, för jag var motsatsen till en papperstiger, och jag var så himla dålig. Och jag är fortfarande motsatsen och visst är jag för det mesta en faktisk papperstiger men egentligen inte. Vet inte eftersom jag inte riktigt rett ut detta i mitt huvud och hjärta innan jag började skriva. Å ena sidan är jag en papperstiger, vid ytliga punkter i alla fall. Men annars kanske jag är motsatsen, i många fall. Det är inte meningen. Det är verkligen inte det, för jag tror inte att jag ser så motsatsen-till-en-tiger ut. Jag tror inte att människor kommer bli lurade att jag är en papperstiger överallt. Kanske blir de inte heller det utan är mer eller mindre självdestruktiva. Aren't we all *är gammal vis irländare, vet ej varför irländare men känns som en irländare skulle kunna säga det*.

 

   Molnish är största motsatsen till papperstiger. Största. Haha okej nu skall jag sova. Gosnatt.

   NÄR JAG ÄNDÅ ÄR IGÅNG vill jag bara meddela att den här bilden förtjänar sitt egna inlägg, egentligen

   Ännu ett år senare och hardcoreness saknas fortfarande. Men egentligen tror jag att jag klagar lite mer över det än faktiskt ser mig omkring efter hardcoreness. Det finns väl där om man kikar. Världen lutar inte så mycket som året tidigare men det handlar väl om att jag själv är mer stabil. Inte om en molnig jävla fast punkt jag drömde om. Drömmer om. Det här med skägget och lakritsdoften - det var en fin dipp i min stabilitet för ungefär ett år sedan ganska exakt. Det var en ganska okej dipp.

 

 

   "Min slumpmässighet är befogad om man är medveten om hur mycket jag är aktiv på dagarna nu." L.E.

 

 

   “Wherever it’s good, whatever strange faraway land, let’s go there, let’s stay in that place alone.”

 

 

   Två 20 åriga män har blivit dömda för våldtäkt efter att ha haft sex med samma 14 åriga flicka.

Tjej i min klass: Fucking fjortisar. Jävla fucking fjortisar.

Tjej2: Vadå? Jag hörde inte vad du sa berätta från början?

Tjej1: *berättar om händelsen som står ovan*. Det är ju bara tjejen! Det är ju bara tjejens fel?????? Eller, jag antar att det är det.

Tjej2: Jävla fjortisar.

 

 SPYR SPYR SPUR SUNJNS UHUHUHUH ÄCKLIGT USCH SKULDBEKÄGGNINGEN DÄR UH UHUHUHUHUHUHUHUHUHUH SPYR KOMPIS

   Alltså SAKNAR att vara fancy. Saknar allt nice. Är bara ett kläggigt stressmonster nuförtiden, och det är KLÄGGIGT alltså äckligt för jag VILL INTE vara ett monster. Måste hitta till fancyness, mest för att hitta tillbaka till en stabilitet, har samtidigt lovat mig själv att inte köpa kläder förens jag lyckas dra mig till stockholm och kan shoppa loss på apparel :P Bästa bästa bästa apparel. Man kanske kan vara fancy utan fina kläder HAHA skoja HAHA skoja igen jag lät sjukt ytlig där. Men det är jag väl, alla vet ju att utseendet ÄR ALLT. HALLÅ! VISSTE NI INTE DET! Jorå ni visste ;) Här är en påminnelse annars:

 

 

  

 

   Nä ska försöka sluta vara så bitsk, folk blir tydligen rädda (OBS EJ PIK jag har märkt att folk blir rädda för mig ahhahahehehhiho). För övrigt tog jag bilderna från Genusfotografen och han är ju så sjukt flummig liksom "vaaää kvinnor och män framställs olika pga kön hääää kvinnor duger bara till sexualisering det är fel ööööäääh världen ni måste öppna era ögon för patriarkatet äääääh" - är inte det löjligt så säg. Dessutom skriver han några konstigheter om fiskporr, alltså är inte så insatt men fiskporr? Någon som gillar det är uppenbarligen gAnSkA sÅ rUbBaD öÖöÄääÄåÅÅåHhhH.
   Nej juste. Sluta vara bitsk var det ja. Förlåt. (Som om jag någonsin kommer sluta HA)